Konservativ islamist eller konservativ Mubarakanhängare. Det är vad den egyptiska revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa har lett fram till.
De revolutionära aktivisterna sliter sitt hår just nu. Även om de visste att utkomsten av valet skulle bli dålig så var resultaten en chock för många. Få förutspådde att Muslimska brödraskapets hånade reservkandidat Muhammed Morsi och exregimens hårdföre revolutionsmotståndare Ahmad Shafiq skulle slåss om presidentposten.
Veckorna innan valet diskuterade revolutionära vänsteranhängare huruvida bojkott skulle vara det bästa ställningstagandet i presidentvalet. Inget val så länge militärrådet styr, var deras devis. Men precis som till parlamentsvalet i december så misslyckades de totalt med att skapa en bojkottsrörelse. Och till sist verkade det som att många bojkottsförespråkare ändå gick och röstade.
En del valde den sedan länge uträknade revolutionären, människorättsadvokaten och socialisten Khaled Ali. “Att lägga sin röst på honom är ungefär som att bojkotta, men samtidigt inte lämna bort sin röst”, uttryckte några det. Och siffrorna för honom blev just det, betydelselösa.
Andra satte sitt hopp till den under valprocessen knappt diskuterade nasseristen, Hamdeen Sabahi, hans nationalistiska panarabism och tro på politisk sharia till trots. Överraskande nog fick han en tredjeplats, knappt 500 000 röster ifrån Ahmad Shafiq.
Nu får bojkottsförespråkarna och Khaled Ali-röstarna utstå kritik från de egna leden då en röst på Sabahi kanske kunde ha gjort skillnad.
Hade vänstern lyckats ena sig om en strategi. Hade de vågat känna tilltron till att det är många som fortfarande står upp för revolutionens ideal om en reell förändring av makten och ett slut på den hänsynslösa kapitalism och korruption som förlamar landet. Hade de vågat bemöta de konservativas käpphäst om stabilitet. Då kanske valet i juni hade stått mellan en islamist och en nasserist och då skulle Egypten med största sannolikhet fått en socialistisk president i juni. Egyptiernas rädsla för islamiseringen av samhället och brödraskapets makt ska inte underskattas.
Få av de revolutionära aktivisterna kan se sig representeras av muslimska brödraskapet eller av kvarlämningar från förra regimen.
Med Shafiq som president har martyrerna dött i onödan, då är landet tillbaka där det var i januari förra året, men med en mycket tröttare befolkning. “Förlåt oss Mubarak, kom tillbaka snälla, vi hade fel”, sade en man beskt ironiskt häromdagen för att illustrera känslan som skulle infinna sig med Shafiq som president.
Med Muhammed Morsi som president kommer Egypten styras av ett parlament och en president med en gemensam nyliberal, fackföreningsfientlig, patriarkal islamistisk agenda. Och detta utan en konstitution. De revolutionära aktivisterna har dessutom gång på gång har anklagat brödraskapet för att samarbeta med militärrådet och för att motverka revolutionens ideal.
Men nu står de där. I ett vägskäl, där båda vägarna leder till ett stup, där militärrådets fortsatta styrande i kulisserna inte kan uteslutas och deras brott aldrig kommer att utredas. Demokratiska val har skett, de kommer att betraktas som legitima av omvärlden, de kommer betraktas som folkets vilja. Revolutionärerna är hänvisade till att antingen bojkotta andra omgången (vilket många troligtvis kommer att göra) eller att rösta på Muslimska brödraskapets kandidat.
Det tredje alternativet vore att hoppas på en seger för Ahmad Shafiq och samtidigt förbereda sig på en revolutionär nytändning. Men legitimiteten och stödet för en sådan skulle bli kraftigt ifrågasatt. En fortsättning på revolutionen skulle också kunna leda till inbördeskrig. Ett inbördeskrig där regimen kan peka på legitimitet genom demokratiska val och där vänstern skulle tvingas liera sig med ultrakonservativa salafister.
Helena Hägglund är frilansjournalist stationerad i Kairo.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
