Ett Vänsterparti söker sitt folk

De sprickor som nu blottas i Vänsterpartiet vittnar om en organisation som saknar identitet. Åt vilket håll tänker Sjöstedt leda sina skaror under detta viktiga valår?

Idag inleder vänsterpartiet sin kongress, och en rad tuffa utmaningar väntar Jonas Sjöstedt och den övriga partiledningen.

Arga motionärer kräver att Vänstern överger sitt ansvarsfulla, eller som några tycker defensiva, fasthållande av budgetreglerna, samtidigt som det senaste året har präglats av interna maktstrider.

Veteranen Lars Ohlys avhopp eftersom han enligt vad han själv uppgivit känt sig motarbetad av ledningen, har väckt frågor om toppstyrning.

Striderna runt riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och synen på hedersrelaterat våld som gjorde att en annan tungviktare, Wiwi-Anne Johansson, lämnade i protest, får många att undra hur det egentligen står till med jämställdheten i det förment mest feministiska av riksdagspartierna.

Det är alltså ett svårt sargat Vänsterparti som möts i Karlstad. Många undrar åt vilket håll Sjöstedt tänker leda sina skaror under detta strategiskt viktiga valår.

För trots att Vänstern lyckats med en del under sina förhandlingar med regeringen i budgetfrågor – bland annat kommer det i mars en ny proposition om finansieringen av välfärden – framstår partiet som alltmer identitetslöst.

Ett kvitto på det är att väljarstödet inte växer, vilket verkar vålla stigande frustration, inte minst hos partisekreterare Aron Etzler, som är en briljant tänkare men hittills visat sig sakna politisk fingertoppskänsla.

Vem är den bästa symbolen för V egentligen, Spara eller Slösa?

Men egentligen började Vänsterpartiets vinglande tillbakagång redan när Gudrun Schyman lämnade partiledarposten och kampen mellan förnyare och traditionalister inom partiet aktiverades igen. Medan traditionalisterna slogs för principer och förordade en återgång till gamla tiders överbudspolitik, såg förnyarna sig fortsatt som realpolitiker.

Sedan Schymans tid har det inte funnits någon tillräckligt stark person som kunnat förena dessa motstridiga viljor.

Vem är den bästa symbolen för V egentligen, Spara eller Slösa? Och om man identifierar sig som Spara, på vilka sätt skiljer partiet sig från Miljöpartiet eller Socialdemokraterna? Om man skrapar lite på den retoriska fernissan, vill säga?

Ett starkt tecken på att en organisation inte mår bra, är när sprickorna börjar synas utåt i offentligheten. Vilket är exakt vad som just nu händer med Vänsterpartiet. Rossana Dinamarcas dramatiska beslut att lämna politiken bara några dagar innan partikongressen är ett bra exempel.

Hennes uttalanden om att bara vita vänstermän får exponering låter lite för mycket som rönnbärsvisdom, särskilt som hon är en av de politiker på den nivån som profilerat sig mest i media.

Avhoppet handlar snarare om att Dinamarca tröttnat på att stå i kö till partiledarposten och bestämt sig för att hitta på något annat i stället – ett beslut som det är lätt att känna sympati för.

Men för ett parti utan några riktiga karismatiska frontfigurer innebär hennes avsked förstås en förlust som redan under pågående kongress kan inleda ett betydligt större jordskred.