Ett vilset vänsterparti

Kolumnen Det blåser vänstervindar inför det tyska valet, ändå går det dåligt för vänsterpartiet die Linke. Det är ett parti som inte kan bestämma sig och göra avgörande vägval, skriver Jonas Sjöstedt.

Valrörelsen i Tyskland har bjudit på oväntat mycket dramatik. Den har också visat på Angela Merkels exceptionella betydelse för tysk politik. När hon avgår som förbundskansler efter 16 år handlar mycket om vem som kan föra vidare hennes arv av moderation, stabilitet och pragmatism.
Högern i form av Kristdemokraterna CDU/CSU ser ut att tappa stort. I maj såg det istället ut som om de gröna skulle kunna bli landets största parti. Men sedan har även de rasat i opinionen och nu en vecka före valet ser det istället ut som om nästa förbundskansler kan heta Olaf Scholz från de tyska socialdemokraterna SPD som har gjort en stark och oväntad återhämtning i opinionen. Detta trots att partiet länge haft usla opinionssiffror och oklar profil som en del av en stor koalition med CDU/CSU.

Tyskland ser ut att gå åt vänster. Utöver klimatfrågan är det sociala frågor som är viktigast för väljarna. Det handlar om ökad ojämlikhet, pensioner, hyror och social trygghet. Tyskland kan i valet få en vänstermajoritet med de gröna, Socialdemokraterna och vänsterpartiet die Linke. Men den svaga länken i den kedjan är die Linke. På pappret borde förutsättningarna för partiet vara mycket goda. Vänsterfrågor är i väljarnas fokus. De gröna tappar i förtroende som alternativ medan SPD har suttit i en regering som knappast bedrivit vänsterpolitik. Ändå ser die Linke ut att gå emot en svidande valförlust och kan förlora mer än var tredje väljare. En vecka före valet har partiet stöd av omkring sex procent av väljarna, i förra valet fick de 9,2 %. Spärrgränsen för att få representation i förbundsdagen är fem procent. 

Die Linke ser ut att göra sitt sämsta val sedan 2007 då partiet bildades genom en sammanslagning av die Linkspartei/PDS och WASG, en utbrytning av facklig vänster inom SPD.
I svenska medier brukar die Linke ibland framställas som direkta arvtagare till det östtyska kommunistpartiet SED som styrde DDR. Det är korrekt att PDS var ett parti med östtyska rötter, men die Linke skiljer sig i grunden från SED vad avser syn på demokrati, sakpolitik och framtoning.
Historien spelar sannolikt stegvis mindre roll, men samtidigt tappar die Linke stöd. Problemen handlar i första hand om vilken sorts parti die Linke är idag. Det är svårt att jämföra vänstern i olika länder, men en jämförelse mellan nordiska vänsterpartier och die Linke visar på betydande utmaningar för den tyska vänstern. För mig som svensk vänsterpartist framstår die Linke som ett parti som inte kan bestämma sig och göra avgörande vägval.

Vem är die Linkes toppkandidat i valet? Det är faktiskt inte helt enkelt att svara på.

I det tyska valet står kanslerkandidaterna i centrum, SPDs Scholz som väljarna verkar föredra, de grönas Anna-Lena Baerbock som haft svårt att infria förväntningarna och CDUs Laschet som har mycket svårt att fylla Angela Merkels skor.
Vem är då die Linkes toppkandidat i valet? Det är faktiskt inte helt enkelt att svara på. Partiet har delat ledarskap med två ganska nyvalda och okända ordförande, Janine Wissler och Susanne Hennig-Wellsow. De tävlar om uppmärksamheten med de två gruppledarna i förbundsdagen, Dietmar Bartsch och Amira Mohamed Ali. Till det kommer att andra kända företrädare och tidigare ledare som Gregor Gysi och Katja Kipping ställer upp i valkretsar i Berlin och Dresden där partiet kan ta viktiga direktmandat till förbundsdagen. 

Medan nordiska vänsterpartier väljer en ordförande som partiet backar upp, som Nooshi Dagdgostar i Sverige, Audun Lysbakken i Norge eller Li Andersson i Finland, så är det oklart vem die Linkes främsta företrädare är. Då blir även kommunikationen med väljarna otydlig. Det skapar dessutom politisk oklarhet eftersom det inom die Linke finns olika organiserade strömningar och betydande politiska motsättningar som ofta speglas genom olika företrädare. I ett val där mycket handlar om person och stabilitet blir det en stor nackdel. Konflikterna om die Linkes inriktning har varit långvariga och offentliga. 

Die Linke går till val på långtgående vallöften på en rad områden. Det är klassisk vänsterpolitik för ökad jämlikhet och klimatet. Utrikespolitiska frågor som motstånd mot Nato och insatser av tysk trupp utomlands är tydliga. Det är snarare en katalog över bra politik än en prioritering av ett fåtal reformer.

Medan nordiska vänsterpartier har lärt sig prioritera några frågor för att höras i den politiska debatten så har die Linke haft svårt att bryta igenom medialt i den tyska valrörelsen. Ett undantag är att CDU har försökt pressa SPD på frågan om die Linke kan få ingå i en regering ledd av SPD. Tyskland har tradition av majoritetsregeringar och SPD har inte uteslutit att ta med die Linke i en framtida koalition.

Die Linke har sagt sig vara villiga att ingå i en ny tysk regering. Men frågan delar partiet och handlar delvis om identitet, ser man sig som en alternativ vänster i opposition eller som ett parti som kan styra delstater och regera landet som andra partier? I Norden är den frågan avgjord för de flesta vänsterpartier, om politiken är den rätta strävar partierna efter regeringsmakten. Die Linke kan få en splittring i synen på regeringsmedverkan i den nya gruppen i förbundsdagen.

Otydligt ledarskap, politisk otydlighet med konkurrerande inriktningar och oklar hållning i frågan om man vill regera landet är knappast ett recept för valframgång. Die Linkes utmaningar ställer också frågan om hur alternativt och brokigt ett vänsterparti kan vara i modern europeisk politik. Liknande spänningar har funnits i rörelsepartier som spanska Podemos och grekiska Syriza.

Det finns också en oenighet om vilka väljare den tyska vänstern vill nå.

Det finns också en oenighet om vilka väljare den tyska vänstern vill nå. Partiet har vunnit nya progressiva väljargrupper i västra Tyskland och storstäderna och har mycket stöd bland låginkomsttagare.
Samtidigt har partiets traditionella väljarbas i den östra delen av landet krympt stadigt. Där har istället det högerextrema och rasistiska partiet AfD gjort stora inbrytningar och kan ta en rad direktmandat.

Ska die Linke ge upp de väljarna och inrikta sig på de unga progressiva i storstäderna? Det finns de som tycker det. I centrum för den debatten står migrationspolitiken. För några år sedan gick vänsterprofilen Sahra Wagenknecht till hårt angrepp på sitt partis migrationspolitik. Hon grundade en ny rörelse, Aufstehen, och talade om att migrationspolitiken borde stramas upp och om hur migranter orsakade lönedumpning och försämrade arbetsvillkor för tyska arbetare. Detta krockade med die Linkes flyktingvänliga profil som betonar antirasism och ofta framstår som en politik för fri invandring.

Konflikten blev djup. Även här är skillnaden mellan die Linke och nordiska vänsterpartier uppenbar. Nordiska vänsterpartier står för en human asylpolitik med respekt för asylrätten och rätt till familjeåterförening.
Men de nordiska partierna brukar också betona att de står för en reglerad migration där det krävs asylskäl för att få stanna, inte fri invandring. Dessutom brukar de nordiska partierna lyfta upp att arbetskraftsinvandring måste vara reglerad och respektera inhemska löner och villkor. De nordiska vänsterpartierna har modeller för reglerad human migrationspolitik, på så viss har de undvikit de stora interna konflikter som die Linke fått i frågan.

Det finns en stark och dynamisk vänsteropinion i Tyskland, den syns i allt från klimatrörelsen till kampanjer för lägre hyror. Ändå ser die Linke ut att gå mot ett smärtsamt valnederlag i ett val där de borde kunnat gå fram. Frågan är vilka lärdomar partiet kommer att dra och om de kommer att samla sig till avgörande vägval. Kanske finns en del av svaret i delstaten Thüringen där partiet styr och har vunnit delstatsvalen med över 30 procent av rösterna ledda av den välkända och folkliga företrädaren Bodo Ramelow.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.