I går träffades regeringscheferna i EU:s medlemsländer för toppmöte. Alla undrar om de kan lappa ihop unionens nya sprickor. Men det europolitiska problemet är toppmöten som sådana.
Man brukar säga att EU utvecklas genom sina kriser. Man löser dem med ett nytt språng framåt. Nu närmar sig en politisk kris som överskuggar allt annat under epoken efter Maastrichtavtalet. Flera länder är på väg mot först ekonomisk och sedan även politisk kollaps: Irland, Lettland, Litauen, Bulgarien, Rumänien och fler kommer att följa. Stora medlemmar försöker samtidigt smita det gemensamma ansvaret. Hela idén om samma regler för alla, ömsesidig hjälp och solidaritet riskerar att sprängas sönder under trycket. Hösten och vintern 2009-10 kan bli en mardröm.
Men de uppfinningsrika sprången framåt, som svar på kriser, har inte kommit från himlen. De har föregåtts av idépolitiska strider och diskussioner som pekat ut riktningar. 2000-talet är inget undantag. Frågan är vilka svar som vinner: mer eller mindre demokrati, starkare institutioner eller lösare nätverk.
Lissabonfördraget, som ännu inte har antagits, har på bara några månader förvandlats till otillräckligt. Krisen visar behovet av ett politiskt starkt och demokratiskt legitimt centrum. En plats där man genom offentlig debatt kan fatta beslut när systemen sviktar. En där unionens intresse går före enskilda medlemmars.
I stället har regeringscheferna ryckt till sig initiativet och samlas till fler toppmöten än någonsin. Det innebär att unionstanken förfaller till mellanstatligt samarbete. En orättvis jämförelse med USA kan ge distans: tänk att USA:s guvernörer samlas på superhotell i Las Vegas för att förhandla fram lösningar på krisen. Så fungerar Europa i dag.
Att kommissionen haft svaga ordföranden år efter år, egentligen ända sedan Jacques Delors, är avsiktligt. Regeringscheferna vill inte släppa det maktmonopol de eftersträvar. Därför negligerar de parlamentet, därför väljer de bleka personer som Barroso.
Konsekvensen är att unionen tappat kontrollen i ett akut krisläge. Man springer bakom för att lappa ihop sprickor. När uppgiften i stället är stöd till medlemsländer som kollapsar, att hävda solidaritetstanken och betona att fall ner i fattigdom och politisk konkurs i ett land påverkar alla. Trots situationen simmar svensk vänster, i alla tre partierna, fortfarande i det här sönderfallets konservativa riktning. Det är också ett slags kristecken.
Aldrig har väl behovet av en demokratisk federalism varit lika uppenbart som nu; ett starkare parlament som jobbar med en kommission värd namnet. Toppmöten på justa hotell är ok – som komplement.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
