Den grekiska kraschen har fått större konsekvenser än den borde. En politisk elit utan kompass har förvärrat läget. I sin nya bok Ill Fares the Land fäller historikern Tony Judt en hård dom: ”Convinced there are little they can do, they do little. […] They stand for nothing in particular.” Vänstern inkluderad.
Det mest häpnadsväckande är att finanskapitalismens härdsmälta 2008 verkar bortglömd. Återigen utmålas staten, och inte de avreglerade marknaderna, som det stora problemet. Nyliberalerna har fått indiansommar. Förändringen utlöste den 80-åriga filosofen Jürgen Habermas rasande angrepp mot kontinentens politiker i Die Zeit (26/5): ”Vem är nu på allvar beredd att dra lärdomarna av bankkrisen, de G20-mötet i London fäste i fina avsiktsdeklarationer för länge sedan – och verkligen ta strid för dem?”
På samma vis pekas euron ut som krisens själva orsak. Ingen ställer frågan hur länderna skulle påverkats av finanskraschen utan EU och utan euro. Ingen påpekar längre att Island, det klart största haveriet, kanske drabbades hårdare genom att stå utanför. Det politiska minnet är avklippt.
Att euron skapar problem är uppenbart. Är det så konstigt? Det är en av de största reformerna i Europa efter 1945. En av de avgörande svårigheterna är ojämlikheten inom zonen. Skillnaderna mellan Syditalien och Nederländerna är enorma. Eurostat har visat ohållbara skillnader i BNP per capita mellan olika regioner. Konsekvensen kommer att bli upprepade systemsammanbrott.
Det amerikanska svaret på 1930-talets krasch, New Deal, syftade till att reducera just sådana regionala ojämlikheter. I Washington insåg man att kontinentens ekonomier och samhällen behövde integreras för att fungera. Krisen för euron bevisar att EU står inför samma uppgift.
Men vem driver dessa klassiska socialdemokratiska krav? Ingen. Mona Sahlin vågar inte. Den mer ”radikala” vänstern hoppas på sammanbrott. Deras lösning är inte kontinental fördelningspolitik men att fattiga ska lämnas i fred.
Jürgen Habermas pekar på det andra uppenbara kravet vänstern borde driva: en fortsatt demokratisering. Ökad central kontroll av nationella budgetar kan accepteras i utbyte mot att parlamentet blir unionens politiska centrum. Redan finanskraschen gjorde Lissabonfördraget otillräckligt. Den pågående eurokrisen kan vändas till möjlighet. Men då måste man veta vart man vill – och säga det.
Nu härjar i stället en ny nationalistisk narcissism. I Tyskland undrar konservativa Die Welt om det är dags att starta sedelpressar för D-mark igen. Sönderfall är en gammal europeisk mardröm. Nu behöver unionen en vänster med både minne och mod.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
