ledare Nu väntar handelsförhandlingar med Boris Johnson för EU, som tappat en viktig bidragsgivare. Det lär bli tufft och smärtsamt. Symboliskt nog blir det pragmatikern Angela Merkel som får i uppgift att sy ihop allt.
Efter 47 år lämnade Storbritannien EU i förra veckan. Skilsmässoprocessen efter folkomröstningen 2016 tog tre och ett halvt år, på många sätt var det en smärtsam och uppslitande historia. I veckan presenterade Katrine Marçal en analys om hur Brexit blivit en katalysator för den moderna populismen. Den grasserar både här och där.
Men nu är det över.
Nu ska den brittiska Toryregeringen sluta handelsavtal med sina viktiga handelspartners runt om i världen. Den svulstiga parollen lyder ”Global Britain”. Som medlem i EU slöt britterna alla sådana avtal gemensamt med de andra medlemsländerna. Samtidigt måste ett avtal om handelsrelationerna med EU vara på plats innan årsskiftet, annars blir det tullar och regelkonfrontationer. EU är trots allt britternas viktigaste handelspartner.
Brexit har samtidigt paralyserat EU.
EU är en politisk maskin som är i ständig rörelse. Som levererar.
Den finansiella kraschen 2008 och den utdragna EMU-krisen illustrerade med all önskvärd tydlighet EMU-projektets tillkortakommanden. Och visade att det ekonomiska ramverket är alldeles för dogmatiskt. Sedan kom slitningarna om flyktingmottagandet och synen på migrationen. Vidare har en spricka uppstått i synen på de demokratiska principer som EU omfattar och bildades för att försvara. Flera av de nya medlemsländerna i öst vill gå sin egen väg och vill inte ”imitera” väst, inte heller vad gäller rättsstatens, mediernas och universitetens självständighet. Ivan Krastev och Stephen Holmes tecknar i Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens epok en intressant bakgrundsbild av vad som drivit fram denna illiberala motreaktion i öst.
Därför har EU tvingats till återkommande krishantering det senaste decenniet och egentligen fått hantera konsekvenserna av de stora förändringar EU genomgått decennierna dessförinnan: utvidgningen, EMU, inre marknaden och Schengen.
EU har nu stått och stampat några år. Även om en rad olika visionära program för att fullborda den politiska och monetära unionen har presenterats från ledande EU-företrädare så har EU befunnit sig i ett slags limbo. Vilken riktning EU tar framöver är inte given.
Samtidigt tuffar EU-systemet på och hanterar nya utmaningar hela tiden. Bankunionen är på plats. Den sociala pelaren rullar nu ut i form av en rad nya direktiv. Vilket också leder till nya problem, inte minst utifrån svensk horisont, här går förslaget om minimilön på tvärs med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har presenterat långtgående mål för EUs klimatpolitik. EU är en politisk maskin som är i ständig rörelse. Som levererar.
Det är väl också detta britterna i grunden revolterade emot. Skilsmässans grundorsaker kan hänföras ända tillbaka till Maastricht och Lissabonfördraget, vars politiska dimensioner gav ny näring åt britternas EU-kritik. Sedan dess har Storbritannien varit motsträvigt. I grunden kan man säga att politikerna i London ville ha det ekonomiska samarbetet men inte politiken i EU. De hade hellre sett EU som en utvecklad variant av det gamla frihandelssamarbetet i EFTA, där även Sverige ingick.
I en krönika i Svenska Dagbladet beskriver Rolf Gustavsson EU efter sista januari i år då britterna lämnade som år noll för EU. Det handlar om ett samarbete som ”idag har den svagaste politiska ställningen på 25 år, ifrågasatt både av medlemsregeringar och av det politiskt splittrade EU-parlamentet”.
I år kommer EU dessutom att få hantera handelsförhandlingarna med Boris Johnsson och dragkampen om EUs långtidsbudget, intäkterna minskar när en viktig bidragsgivare lämnar. Det lär bli tufft och smärtsamt. Symboliskt nog blir det Angela Merkel som får i uppgift att sy ihop dessa överenskommelser när hon tar över ordförandeklubban vid halvårsskiftet. Merkel är på väg ut i tysk inrikespolitik, men kan få en nyckelroll i att baxa EU in i nästa fas. Hon är ingen EU-visionär utan en pragmatiker också när det kommer till Europa. Det kanske säger något om 2020 som år noll för EU.
Men i nästa fas måste EU hitta en politisk formel för att möta den demokratiska kritiken mot EUs teknokratiska karaktär. Det handlar också om reformera den ekonomiska politiken och EMUs ramverk så att vi kan förhindra kommande djupa kriser. Och det handlar om att nå EUs radikala miljömål. I grunden behövs en politik som både i EU och nationellt skapar redskap som kan hantera och minska de sociala, ekonomiska och regionala spänningar som gett populister av olika slag vind i seglen. Och som tagit oss hit. Till EUs nya år noll.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
