Med några dagar kvar till EU-toppmötet har nedräkningen för eurons överlevnad börjat. Beslutsfattarna har tre månader på sig, menar finansmannen George Soros. Mindre än tre månader, förtydligar valutaunionen IMF:s chef Christine Lagarde. En vecka, är Italiens premiärminister Mario Montis bud häromdagen.
”Schnell, Frau Merkel” lyder förstasidesrubriken i den italienska affärstidningen Il Sole 24 Ore. Det finns med andra ord en lätt panik i luften.
Det kommande EU-toppmötet beskrivs som ännu ”ett avgörande ögonblick”. Så sent som i början av december ägde ett annat toppmöte rum, som också det karaktäriserats som vinna eller försvinna. Men det blev inte något avgörande. De nödvändiga besluten togs aldrig, men på något märkligt sätt trasslade sig EU vidare.
Den här gången hålls ett osannolikt antal bollar i luften samtidigt – grekiska krav på omförhandling, Cypern knackar på dörren för nödlån, spanska banker ska räddas, ny överstatlig tillsyn över finansmarknaderna, gemensamma insättargarantier och euroobligationer. Men det saknas tydligt fokus på vad man ska göra.
De beslut som EU ibland lyckas ta är fulla av motsättningar. På fredag-lördag väntas toppmötet klubba ett litet tillväxtpaket, men det är mest en omdisponering av gamla pengar, som en följd av de olika meningar som funnits.
Tyskland pressas av de andra länderna till att öppna plånboken, men känner nu också för egen del av den recession som man varit med om att skapa. Och i en opinionsmätning i den tyska tv-kanalen ARD vill en majoritet ha D-marken tillbaka.
De 100 miljarder som de spanska bankerna ska få låna, går inte direkt till dem, utan över statskassan, och ökar olyckligt nog den spanska statsskulden. Så vill Angela Merkel ha det, men inte François Hollande. Den tidigare tysk-franska axeln inom europasamarbetet tycks erodera.
När parhästarna hette Merkel och Nicolas Sarkozy sa de att de var beredda att göra ”allt som krävs” för att rädda unionen. Men hur hanterar man om det som man tror krävs knappast är acceptabelt för en allt mer tvivlande allmänhet?
Toppmötet ska nämligen behandla en ”vägkarta” till en djupare politisk integration och en skiss till en bankunion, där i båda fallen de enskilda staterna ska överlämna betydande suveränitet på ett antal områden till Bryssel.
Men hur realistiskt är det att starta ett stort, långvarigt författningsbråk samtidigt som det europeiska huset brinner? Med mer av EU kan man förmodligen bättre förebygga nya kriser. Men var finns unionens vilja att lösa dagens kris, att hjälpa de medborgare som far illa just nu?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
