kolumnen EUs centrala företrädare verkar vilja fortsätta eftergiftspolitiken gentemot Turkiet. Det är dags för Stefan Löfven att tala klarspråk om diktaturen, skriver Jonas Sjöstedt.
Det kallas för ”Sofagate”. När EUs ledande företrädare var på besök i Ankara för att förhandla med president Erdoğan hade de turkiska värdarna inte ens tagit fram en stol åt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Var det en medveten skymf, eller ett misstag?
Sannolikt var det ytterligare ett medvetet försök av president Erdoğan att förnedra EUs företrädare. Erdoğan upplever EU som svagt, för den turkiska hemmaopinionen spelar han gärna på känslor av att Turkiet är en regional stormakt som sätter väst på plats. EU backar och betalar, Erdoğan kan göra som han vill. Så har det det sett ut de senaste åren.
EUs turkietpolitik har havererat. Turkiska fängelser är fyllda med tusentals oppositionspolitiker och journalister. Turkiet struntar i Europadomstolens beslut om att de ska släppas. Rättsväsendets oberoende är helt borta. Medias frihet är kraftigt beskuren. Kvinnorörelsen bemöts med batonger och tårgas samtidigt som Turkiet lämnar Istanbulkonventionen. Turkiet bedriver krig mot kurder i Irak och Syrien. Landet underblåser krig och konflikt i Libyen och Azerbajdzjan. Inför detta verkar EU stå helt handfallet.
Men EU är inte enat, någon dag efter ”sofagate” sa Italiens premiärminister Mario Draghi som det är, Erdoğan är en diktator. Även Frankrike har då och då markerat tydligt mot Turkiet. Grekland och Cypern är också för en hårdare linje, de känner av den turkiska expansionismen i kampen om olje- och gastillgångarna i östra Medelhavet.
I samma ögonblick som EU skrev på flyktingavtalet med Turkiet så gav de Erdoğan ett övertag.
Men EUs centrala företrädare verkar vilja fortsätta eftergiftspolitiken. Detsamma gäller för Merkel och Tyskland. Tyvärr verkar det även gälla för Sverige. I samma ögonblick som EU skrev på flyktingavtalet med Turkiet så gav de Erdoğan ett övertag. Turkiet ska hålla tillbaka flyktingarna och EU ska betala. Det trots att flyktingar från Syrien inte får flyktingstatus i Turkiet och att Turkiet öppet talar om att driva tillbaka dem till ”skyddade zoner” i det kaotiska och farliga Syrien.
Nästa steg kan bli att helt förbjuda det viktigaste oppositionspartiet, Vänsterpartiet HDP, vars företrädare redan sitter fängslade i tusental. Vanlig politisk aktivitet stämplas slentrianmässigt som terrorism i Turkiet. Om HDP förbjuds släcks hoppet om en fredlig lösning på den kurdiska frågan i Turkiet. Kurdiska ungdomar lär istället söka sig upp till PKK i bergen för att kämpa med vapen i hand. Vi skulle få se ännu mer våld och död.
I EUs högtidstal talas ofta och länge om mänskliga rättigheter och demokrati. För minoriteter och vänstern i Turkiet måste det framstå som hyckleri. Turkiet avvecklar demokratin, men för Tyskland och EU verkar kommersiella intressen, lojalitet med ett Nato-land och stoppade flyktingar helt enkelt vara viktigare. Under flera år höll Turkiet terrorgruppen IS under armarna, istället har de anfallit, ockuperat och bombat de kurder som befriade hela världen från IS. När Turkiets militär rullade in i norra Syrien användes leopardstridsvagnar importerade från Tyskland.
Men Turkiet är bara starkt så länge EU viker undan. Den turkiska ekonomin är skakig och liran tappar i värde. Den ekonomiska standarden för vanligt folk faller i landet som dessutom är hårt drabbat av covid-19. Handeln med EU är helt avgörande för Turkiet. Därför borde EU sätta hårt mot hårt mot Erdoğan och införa ekonomiska sanktioner tydligt kopplade till krav på respekt för mänskliga rättigheter, internationell rätt och frigivande av politiska fångar. För några veckor sedan uttalade sig en majoritet i riksdagen för sanktioner mot Turkiet. Men den svenska regeringen verkar helst vilja gömma sig bakom EUs försiktiga linje. Det är en politik som redan har misslyckats grundligt.
Länge har Erdoğan haft mäktiga allierade i europeisk höger, Carl Bildt har tillhört hans försvarare. Men det är Tysklands hållning som är avgörande. Angela Merkel framhålls ofta som ett föredöme av de som uppskattar en civiliserad EU-vänlig höger. Det vore otänkbart att Merkel skulle göra upp med och göra sig beroende av den rasistiska högern i AfD så som Moderaterna har gjort med SD. Men faktum är att Merkel har ett huvudansvar för den misslyckade Turkietpolitiken och de ständiga eftergifterna mot Erdoğan. Detsamma gäller att det tyska ordförandeskapet i EU lät Polen och Ungern vinna striden om återhämtningsfonden och EU-budgeten. Länderna kan nu fortsatta avveckla demokratin medan vi betalar miljard efter miljard till dem.
Det passar illa med högtidstalen om europeiska värderingar och demokrati.
Sveriges utrikespolitik är försiktig, EU-lojal och nästan bara entusiastisk när det talas om frihandel. Men nu finns det en möjlighet och skyldighet att ta ställning. Det är dags för Stefan Löfven att, liksom sin italienska kollega, tala klarspråk om diktaturen i Turkiet. Det är dags för Ann Linde att lägga fram konkreta förslag om EU-sanktioner mot Turkiet.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
