Reaktionerna på Brexit har präglats av elitens arrogans och dumförklarat folket. Men väljarnas reaktion mot den marknadsinriktade unionen är logisk och ett tecken på att EU måste förändras.
”Brexit means Brexit” har blivit ett slags mantra för Theresa May. Vad det i praktiken innebär har varit höljt i dunkel. Nyvalet innebär nu att britternas förhandlingsmandat försvagats betydligt. May ville ha ett vidgat handlingsutrymme. I stället finns det nu en majoritet i underhuset för en mjukare skilsmässa med EU. Vilket skulle kunna mobilisera tories många hårda EU-motståndare. En del vill ha en mjuk Brexit. Andra en hård Brexit. Ingen lätt balansgång för en skadskjuten premiärminister.
En del talar om en ”extrem” eller en ”kaotisk” Brexit. Medan andra hoppas på en ”intelligent” eller ”förnuftig” skilsmässa. Eller alternativt en ”folkets” Brexit. Jeremy Corbyn fokuserar på jobben och försvaret av arbetarnas rättigheter. Labours Brexit?
Det tycks som om uppfinningsrikedomen är lika mångskiftande som den brittiska humorn. Men det här är på allvar. I den anglosaxiska politiken är det ofta storslagna formuleringar men lite sämre beställt med innehållet och leveransen. Och det lär bli extremt hårda och svåra förhandlingar fram till nästa höst då saken ska vara avgjord.
Men vilka lärdomar bör vi egentligen dra av allt det här?
”Ta tillbaka kontrollen” (taking back control). Så löd en av de centrala och kanske avgörande politiska parollerna i folkomröstningskampanjen. Storbritannien skulle ta kontroll över gränserna och stifta sina egna lagar. Det här är en stark underström i en rad länder. Och samtidigt en rätt mångfacetterad rekyl. Nationalisterna i Skottland vill vinka farväl till maktsystemet i London, men är beredda till öppenhet mot EU. Katalonien vill göra sig fria från Spanien. Listan kan göras lång. Är inte detta slags nationalism en paradox i dagens globala värld? Ja, men världen är ofta komplex och motstridig.
I grunden är det fråga om en reaktion mot den företagsledda globaliseringen och de övernationella system som växt fram de senaste årtiondena. Problemet är att många känner sig otrygga och maktlösa i denna nya sköna värld. Det finns förstås också en främlingsrädsla.
Samtidigt har reaktionerna på Brexit präglats av elitens arrogans. Vi har fått veta att det var ”fattiga och vilseförda” människor med ”provinsiella reptilhjärnor”som röstade för Brexit. För att nämna några kommentarer i det mediala bruset.
Snarare artikulerade parollen att många människor upplever maktlöshet och frustration i sina vardagliga liv.
Sarah Longlands är utredare på den brittiska tankesmedjan IPPR, som sedan länge driver ett projekt om Norra England. Det är delar av Storbritannien där många röstade för Brexit. Hon menar att ”ta tillbaka kontrollen” inte i första hand kan relateras till invandring eller ens EU. Snarare artikulerade parollen att många människor upplever maktlöshet och frustration i sina vardagliga liv. Det handlar om dåliga inkomster och små möjligheter att påverka sina arbetsvillkor, ja ofta förnedring i arbetslivet.
Till det här kommer en växande osäkerhet inför framtiden. Särskilt på ställen som redan förlorat många jobb. De sociala trygghetssystemen är inte lika trygga som tidigare. Maktlösheten kan också kopplas till boendestandard och dålig besittningsrätt till sitt boende. Och så vidare. Många av de som röstade för att ”ta tillbaka kontrollen” känner sig helt enkelt lämnade åt sitt öde, övergivna av såväl staten som av EU.
Hur kopplar vi ihop denna sociala och politiska utmaning med vårt globala och internationella ansvar? Det är vår tids tiotusenkronorsfråga. Vi blir allt mer sammanvävda och beroende av varandra. Globaliseringen kommer inte att upphöra. Snarare kommer de tendenser vi sett de senaste decennierna att förstärkas.
EU måste förstås bygga en stark social pelare. Det har hittills blivit en halvmesyr, om ens det. Unionen kommer inte att överleva bara som en marknadsplats. Det kan vi säga med intill visshet gränsande sannolikhet. Därför behöver vi hitta en ny balans mellan nationalstaternas och EU:s befogenheter.
De nordiska länderna har varit öppna och frihandelsvänliga och samtidigt utvecklat avancerade välfärdsmodeller med relativt sett små klasskillnader. De har naggats i kanten under senare tid och behöver nu restaureras. LO-ekonomen Gösta Rehn talade på sin tid om en politik för ”vingarnas trygghet”. Så enkelt är det. Så svårt är det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
