Om EU-länderna vill göra skillnad måste de börja diskutera Dublinförordningen och börja skapa lagliga vägar in i Europa.
Sorg och ilska har präglat reaktionerna efter den oerhörda katastrofen utanför Lampedusa där 366 människor dog när båten sjönk. Sorg över människors lidande och förlorade liv. Ilska över de uppenbara, djupa orättvisor, som tvingar människor att riskera sitt liv för att just kunna leva. Och över att EU:s, vårt, svar på detta lidande är högre murar.
Veckan efter katastrofen inträffade nästa olycka utanför Lampedusa. Denna gång med 34 dödsoffer. Utanför Alexandria sjönk en båt med syrier. Tolv drunknade och övriga sitter fängslade i väntan på att skickas tillbaka. Berättelserna är återigen fasansfulla. Vi var på väg till Sverige, berättar en av kvinnorna som nu väntar på att skickas tillbaka, ”Till Sverige, där vi hoppades att få bli behandlade som människor och inte som djur”.
Under EU-toppmötets sista timmar var det i går på eftermiddagen dags för EU:s ledare att diskutera asyl- och migrationspolitiken. Samma morgon räddades fler än 800 personer från olika fartyg i nöd av italienska kustbevakningen i havet mellan Sicilien och Tunisien. För att kunna möta alla dem som flyr från krigets Syrien efterlyser UNHCR ökade insatser och att närliggande länder öppnar sina gränser.
Men med tanke på att EU under många år framför allt ägnat sig åt att hindra människor är förväntningarna låga.
EU-kommissionen har lagt förslag om bland annat mer övervakning i Medelhavet, öppna upp lagliga vägar till Europa samt att EU ska ta emot fler kvotflyktingar. Även EU-parlamentet säger sig vilja se handling och har bland annat krävt att Italien ta bort den lag som innebär att fiskare kan anklagas för flyktingsmuggling om den hjälper människor i nöd.
Men medan båtarna fortsätter att resa ut över havet verkar EU-länderna inte vilja eller förmå öka tempot och närma sig någon gemensam långsiktig lösning. Olika uppfattningar om hur kostnaderna för övervakning av Medelhavet och flyktingmottagandet ska fördelas samt hur många flyktingar länderna ska ta emot står i vägen för att politiker ska göra mer. Resultatet blir att katastroferna, och uttalande om att detta aldrig får hända igen, upprepas.
Problemet är också att de åtgärder som EU-länderna inte kan komma överens om är otillräckliga. Om alla EU-länder tog emot kvotflyktingar via FN skulle 100 000 människor beviljas asyl. Det motsvarar inte på långa vägar behovet.
Mer övervakning av Medelhavet riskerar också att leda till, trots försäkran om att så inte är fallet, att båtar hindras från att åka in på europeiskt territorium. Liksom att de som flyr tar ännu större risker.
Stärkt samarbete med länder som Libyen och Egypten – som många båtar utgår ifrån – är inte heller en framkomlig väg om människovärdet ska skyddas. Människor på flykt förföljs och torteras när till exempel Libyen ska leva upp till avtal med Italien. Gränspatruller i både Egypten och Libyen har skjutit mot båtar med flyktingar och båda dödat passagerare och skadat fartyg som sedan sjunkit.
Om EU-länderna vill göra skillnad måste de börja diskutera Dublinförordningen och börja skapa lagliga vägar in i Europa. I nuläget skulle lagliga vägar för att komma till Sverige och söka asyl göra att tusentals syrier slapp den livsfarliga resan över Medelhavet.
Men, fortfarande kvarstår alla andra. För att på riktigt förhindra att människor på flykt från förföljelse, krig och fattigdom dör på vägen hit finns det bara en sak som Sverige och EU:s övriga medlemsländer måste göra: Välkomna långt fler människor hit.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
