Kina utnyttjar att många länder är kritiska till väst.
I mitten av oktober firade Kina tioårsjubileet av sitt Belt and Road Initiative, ibland kallat Sidenvägen på svenska. Det är ett initiativ som lanserades av president Xi Jinping i oktober 2013 för att knyta ihop världen – landvägen, sjövägen och digitalt. Så många som 141 länder är med på ett eller annat sätt och hittills uppges Kina ha investerat en triljon dollar i vägar, gruvor, transporter och liknande.
Det finns inga gratisluncher, särskilt inte i Kinas värld
Projektet har enligt president Xi som syfte att skapa ”en gemenskap med ett delat öde”, men är självklart också ett sätt att stärka Kinas politiska och ekonomiska position runt om i världen, och att därigenom visa på en alternativ världsordning till den västerländska. Projekten kommer ofta med krav på politiskt stöd, och mottagarländer har på olika vis stött Kina i diskussioner i FN när det handlar om att fördöma landets brott mot mänskliga rättigheter eller att avbryta relationerna med Taiwan. Det finns inga gratisluncher, särskilt inte i Kinas värld.
Tioårsjubileet firades med pompa och ståt i Beijing med Vladimir Putin som hedersgäst. Färre ministrar än vid tidigare toppmöten var där i vimlet, och bara en statsminister från EU: unionens enfant terrible, Viktor Orbán, sågs glatt samtala med Putin, en efterlyst krigsförbrytare. Det var en bild som väckte stor avsky i resten av EU. På det europeiska toppmötet veckan efter blockade Orbán återigen en ny utbetalning av stöd till Ukraina.
Kinas inflytande har vuxit på bekostnad av Europas senfärdighet, bland annat har färdiga europeiska handelsavtal dragit ut på tiden i Latinamerika och EU har i huvudsak velat diskutera migrationsfrågor med Afrika. Nu har EU vaknat till och lanserat ett eget initiativ – Global Gateway. Det firar nu två år och i förra veckan hölls ett stort toppmöte med inbjudna länder i Bryssel. Ambitionen är att mobilisera 300 miljarder euro till finansiering av grön infrastruktur i Asien, Latinamerika, Afrika och Balkan. Exempel på satsade projekt hittills är vätgas i Kenya, gruvdrift av sällsynta metaller i Namibia, vaccinfabriker runt om i Afrika samt fiberoptikkablar under Svarta havet. EU betonar hållbarhet och vikten av anständiga arbetsvillkor.
Detta i bjärt kontrast till Kina som inte bryr sig om miljökrav i sina investeringar, inte heller arbetsrätt. För övrigt skeppas ofta kinesiska arbetare över, så det skapas inte så många nya jobb i mottagarländerna, och lånen ska betalas tillbaka med skyhöga räntor (mer än dubbelt så höga som IMF:s lån). Detta har resulterat i stora skuldsättningar för många länder. Om EU nu ska starta något motsvarande måste det ske på basis av ett reellt partnerskap.
Att Europa och USA vill ha tillgång till känsliga jordartsmetaller och mineraler för den gröna omställningen, och därmed minska beroendet av kinesisk import, kan leda till gemensamma projekt där EU hjälper till att investera i en hållbar lokal ekonomi i till exempel Afrika.
Det skulle kunna bli till ömsesidig nytta men får då inte skapa beroenden eller kopplas till krav på återtagande av migranter. Det så kallade globala syd och västvärlden står långt ifrån varandra politiskt, något som gjort att många länder vägrat ställa sig på västs sida i fördömandet av Rysslands invasion av Ukraina och Hamas terrorbrott. Denna splittring utnyttjar Kina som tycks prioritera länder som är kritiska mot väst i framtida satsningar. Många utvecklingsländer är också arga på EU:s koldioxidavgift CBAM och nya skogsavverkningslagar som de menar sig inte kunna leva upp till och som är protektionistiska. Gröna investeringar kan bli en omstart i relationerna men då måste det vara ett genuint partnerskap på lika villkor. Hur EU sedan skall hantera Viktor Orbán är en helt annat fråga.
Cecilia Malmström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
