De finansiella sammanbrotten i EU har gett en del intressanta inblickar i hur långt – läs kort – Europa har kommit i sitt förenande unionsprojekt. Knappt hade ordet ”kris” farit över läpparna på Greklands regering innan hetsjakten var i full gång. Till skillnad från hur islänningar beskrevs som offer för giriga banker och riskkapitalister – och hur ingen verkar sugen på att uppmärksamma att det Storbritannien som David Camerons Tories just tagit över lider enorma finansiella underskott på gränsen till bankrutt – tycks den grekiska tragedin nedbäddad i det helleniska DNA:at.
Tyska medier har haft karikatyr-julafton större delen av våren i sin iver att framställa greker som lata, bidragsberoende slashasar som inget hellre vill än suga ut det rika Tyskland och leva loppan för tyskarnas euro.
En av anledningarna till att Angela Merkel och hennes kristdemokratiska koalition förlorade valet i Tysklands största delstat Nordrhein-Westfalen och därmed också majoriteten i Förbundsrådet, Tysklands förstakammare, förklaras av många som ett uttryck för väljarnas missnöje med Merkels stöd till miljardlånet till Grekland.
Här hemma har Expressens annars så skarpa Ann-Charlotte Marteus känt sig föranledd att damma av det gamla PIIGS-argumentet – det vill säga att de icke-protestantiska länderna Portugal, Irland, Italien och Grekland är de som klarar statsfinanserna sämst – om än med tillägget att även Island, USA och Storbritannien knappast heller är några särskilt goda elever i den senkapitalistiska skolan.
Åtskilliga är också reportagen om hur greker får gå i pension redan vid 50, att de får två extra månadslöner, att de underförstått inte är lika hårt arbetande som vi. Det senare är en myt. Som till exempel Ali Esbati uppmärksammat visar OECD:s statistik på det motsatta: greker jobbar flest timmar per år av alla i Europa. Dessutom är den verkliga och genomsnittliga pensionsåldern 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män, det senare är högre än samma siffra för tyska män.
Med tanke på Europas blodiga förflutna är stereotypiseringarna – effektiva nordeuropéer, flegmatiska och opålitliga syderopéer – och bristen på solidaritetsvilja oroväckande. Inte minst mot bakgrund av det faktum att så väl Storbritannien som Portugal och Spanien mycket väl kan komma att bli nästa land att behöva lån i mångmiljardklassen – en effekt av den nyliberala spekulationskapitalism som lagt grunden till dagens kriser.
Det värsta är att den största krisen av allt att döma återstår. Det är den som inträffar när de fossila tillgångar västvärlden levt alldeles för högt över börjar sina på allvar – och där, i sämsta tänkbara scenario, klimatet slår bakut. För att förhindra den är grälsjuka och samarbetsovilliga småpåvar sämsta tänkbara utgångspunkt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
