EU-krönikan Jag brukade tänka att det är bäst att hålla EU kort, eftersom man aldrig vet vem som styr apparaten imorgon. Men misstro till samarbetspartners är inte någon bra grogrund för framtida relationer, skriver Susanna Kierkegaard.
Det var en helt vanlig onsdag, dagen då jag insåg att jag blivit radikaliserad. Jag hade just avslutat ett poddsamtal om EU:s nya återhämtningsfond. Diskussionen landade i konsensus kring mer bidrag till italienare och en generös svensk EU-politik. När luren lagts på, tack och adjö, lade jag mig sakta på rygg på golvet för att begrunda vad jag just sagt.
Vad hände med den byråkrathatande kvinna som flyttade hem till Stockholm för två år sedan, skakad in i själen av den kafkaliknande upplevelse de kallar anställning i Bryssel? Som två veckor efter flytten rubriksatte sin första ledare med »Dra av Juncker spenderbyxorna« och dagdrömde om en mindre EU-budget? Kanske har hon gjort en hälsosam resa bort från partilinjen och Marita Ulvskogs stab. Eller så har hon helt enkelt sugits in det regeringskritiska konsensus som verkar finnas bland svenska EU-tyckare.
Regeringens stenhårda snåljåpslinje lämnar inte mycket utrymme för kreativitet och nyanser bland dem som ska kritisera den – vill man inte tycka exakt som de som bestämmer måste man vara EU-positiv. Jag tror på att EU-samarbetet måste få kosta pengar och att regeringen i längden skulle tjäna på att vara mer solidariska. Men jag minns också hur det var att jobba i Bryssel på riktigt. Och det är svårt att vilja pumpa in pengar i det man ser innanför EU-institutionernas blanka väggar.
Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan.
På nära håll är EU ett virrvarr av byråkrati, stämplar och hierarkier. Byggnaderna i Bryssel kryllar av självuppfyllda politiker som borde gått i pension för länge sedan. Tjänstemännen är ännu värre, eftersom deras upphöjda självbilder ofta kompletteras av drabbande mindervärdeskomplex. Min anställningsprocess för att bli vikarierande politiskt sakkunnig i Europaparlamentet var så invecklad att den blev klar först en månad efter att jag slutat på jobbet.
De regelbundna besöken på min handläggares kontor blev en gedigen kurs i EU-maskineriets olika valutor: stämplar, signaturer och myndighetspapper med loggor på. Grundregeln är enkel: desto fler stämplar och viktiga signaturer du kan visa upp, desto snabbare får du som du vill. Arbetet i EU:s institutioner bygger på hierarkier. Praktikanter tvingas börja varje morgon med samma ritual: i ringlande köer till säkerhetskontrollerna tar de av sig skärp och skor, innan de lunkar genom metalldetektorn och in på arbetsplatsen i strumplästen. Europaparlamentarikerna, högst i rang, glider förbi köerna och blippar sina kort för att komma igenom glasdörrarna med en liten röd matta framför.
Och pengarna. Huset läcker pengar! Det är en egen taxitjänst till ledamöterna, så de kan skjutsas mellan parlament och till flygplatser. Det är hav av överbetalda italienska mellanchefer som ingen vet vad de egentligen sysslar med. Det är dyra middagar, dyra konsulter och dyra tjänstemän som verkar ägna sina dagar åt att stämpla snirkliga intyg åt sagda italienska mellanchefer. Jag minns att jag brukade tänka att det är bäst att hålla EU kort, eftersom man aldrig vet vem som styr apparaten imorgon.
Jag blev rädd när jag såg vilka typer de andra ländernas medborgare valt till sina representanter. Rödflammiga sydeuropeiska gubbar ställde sig gärna upp i plenisalen för att hålla utläggningar om fördelarna med en rejäl prostitutionsindustri – emellanåt med argumentet att kvinnorna de själva går till tycker om sina jobb. Det är kanske inte italienska mellanchefer som gör att vår svenska regering vägrar släppa efter i budgetförhandlingarna. Men nog har det att göra med bristande tillit. Jag var också övertygad om att våra pengar gör bäst nytta om vi får fördela dem själva.
Men med lite distans till saken har jag insett att misstro till sina närmaste samarbetspartners inte är någon grogrund för bra framtida relationer.
Det borde inte vara en radikal tanke.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
