Eurokrisen som katastroffilm

Efter berättelser som ”Armageddon”, ”Titanic”, ”Skyskrapan brinner” och ”Independence Day” kommer nu en ny katastroffilm. Den ska göras trots att den nekats kulturstöd från EU. Vi har kommit över det första utkastet till manuskript.

Öppningscenen: Salongen på m/s Maastricht, det största och mest osänkbara fartyg som någonsin byggts. Kabaréorkestern med Mikael Wiehe spelar Beethovens nia. Nu hörs en skakning från nedre däck.

På TV-monitorer kan man nu se kapten Euro, en superhjälte i trikåer, typ Stålmannen, som EU skapat för att sälja in den gemensamma valutan bland barn.

Kapten Euro: Det är er kapten som talar. Det finns ingen anledning till panik. Vi har seglat på en svart svan. Eftersom sådana inte finns, har vi inte kalkylerat med det när båten byggdes. Tänkte inte på det, som uppfinnaren sa.

Vid ett bord sitter en tysk kvinna. Hon vänder sig till fransmannen vid bordet bredvid.

Tyskan: Skeppet kommer att sjunka. Vad ska vi göra?

Fransmannen: Vi skyller på den där sprättige greken. Jag är säker på att han inte betalt biljetten.

En grupp av hotfulla passagerare samlas runt greken.

Greken: Fripassagerare, visst. Jag har köpt biljetten med mitt övertrasserade kontokort… Men om vi alla går under, vad har det med saken att göra?

Kapten Euro (på TV-skärmarna): Det finns inte livbåtar till alla. Bankerna har köpt upp dem. Men de som kan betala bra kanske kan få en livbåt. Vi har skickat nödsignal till IMF och kineserna.

Fransmannen: Jag har en idé. Tyskarna kan betala för vår livbåt.

Tyskan: Nein. Om vi köper en livbåt kommer vi bara att kapsejsa igen. Jag har en plan. Vi kanske kan klara oss, om vi tillsammans klättrar ner till botten av båten. Fast alla kanske inte överlever då…

Portugisen: Varför inte?

Tyskan: Vi kan inte alla överleva, då blir det ingen film, Dummkopf. Nå, vad säger ni?

Svensken: Givet att detta är en svår fråga, kanske jag kan svara i mars tjugo-tolv.

Fransmannen: Du är ute, så ingen vill höra vad du tycker.

Greken: Kan vi inte ha en folkomröstning?

Alla: N-e-e-e-e-j!

Tyskan: Vi måste akta oss för att bli demokratiska, för det hotar stabiliteten.

Finländaren: Vilken stabilitet?

Tjugo minuter senare. De tappra 17 vadar allt djupare ner i båten bland lågor, vatten som forsat in och nedfallande bjälkar. Greken, irländaren och portugisen har alla stupat på vägen neråt. Nu mår italienaren dåligt, säger att han håller på att svimma.

Italienaren: Snälla ni, rädda mig. Jag är inte lika osympatisk som greken. Jag har charm. Jag är bunga bunga.

Fransmannen: Han borde få en chans till.

Tyskan: Vi kan ersätta honom med en teknokrat. Jag känner några bra bankdirektörer.

Italienaren: Här är en radio. Nu tänker jag skicka ut en nödsignal till europeiska centralbanken (sätter på radion): Mayday, mayday. Jag kan inte andas. Kan ni rulla igång sedelpressarna och köpa oss en livbåt?

ECB: Det är inte vår uppgift. Vi följer bara regelverket. Sitt upp nu och försök ta ett djupt andetag.

Slutscenerna i den nya filmen är ännu inte skrivna. Ur kommersiell utgångspunkt kan inte alla omkomma i en katastroffilm. Men hjälten och hjältinnan ligger illa till längst ned i fartyget, när det sjunker. För sjunka ska det väl göra, om det är en katastroffilm?