Europa håller andan

En framgång för Macron är ingen garanti för att EU ska klara kriserna.

Europa håller andan inför den här helgens slutomgång av det franska presidentvalet. Enligt opinionsmätningarna borde europén Macron vinna klart över Nationella Frontens Le Pen som helst vill lämna EU.

Men en framgång för Macron är ingen garanti för att EU ska klara kriserna och det pågående sönderfallet för Europatanken.

Europa är pressat av en våg av nationalism, som uppmuntrats av marknadsdogmer och nedskärningar av välfärden. När marknadsteorierna gått i baklås och åtstramningarna inte fungerar har det uppstått ett tomrum. Vem ska fylla tomrummet? Är det hängivna demokrater eller andra, mer destruktiva krafter?

Klockan tickar. Det är hög tid för en fördomsfri diskussion om EU går att reformera och demokratisera.

Till och med EU-skeptiker kan i sin kammare inse att ett beslutfört Europa akut behövs, för att lindra de växande klyftorna i spåren av finanskrisen, eurokrisen och flyktingvågen. Men alltför många av oss hukar inför den självklara frågan om vad vi ska ha Europa till. Lösningarna på de stora problem vi har tillsammans skjuts upp.

Uppskoven och nederlagen har följt genom EU-projektets historia, något som beskrivs i Per Wirténs nya bok Är vi framme snart?. Ambitiösa planer har gång på gång presenteras. Borde vi inte ha ett socialt Europa? En europeisk armé? Ett nytt fördrag? Bifall har hörts, men sedan har inte mycket hänt. Planerna har hamnat i någon skrivbordslåda eller några myrsteg har tagits.

Macron säger sig vilja reformera EU men om det verkligen blir ett lyft för demokratin är svårt att säga.

Wirtén är starkt kritisk till den halvhjärtade euron, »ett utopiskt projekt om en valuta utan politik«. I stället för att skaffa sig finansiella muskler för att kunna investera sig ur krisen gäller tyska ordningsregler, främst den galna idén att man ska kunna spara sig till tillväxt, och att de som inte tror på det ska straffas, som grekerna.

Trumps seger har resulterat i TV-reportage om misären i det amerikanska rostbältet. Men vi borde, menar Wirtén, tala lika mycket om de ekonomiska klyftorna mellan Londons innerstad och Rumäniens landsbygd, och framförallt försöka göra någonting åt det.

Vad kan en ny Europavänlig fransk president uträtta? Kommer han att våga utmana besparingsdoktrinärerna i det tyska finansdepartementet?

Macron säger sig vilja reformera EU, genom att skapa ett särskilt parlament bara för euroländerna, men om det verkligen blir ett lyft för demokratin är svårt att säga.

Vad vi däremot vet är att mitt under Europatankens gradvisa sönderfall, så lever plötsligt Europatanken upp. Den gångna helgen demonstrerade tiotusentals unga människor för EU på Budapests gator. Ropen skallade »Europa, Europa«. Protesterna bottnar i att de unga uppfattar att den ungerska regeringen är på glid mot Putin, men också att Orbáns nationalism gläntar på dörren till revanschismen.

Per Wirténs bok påminner om att det var just för att förebygga revanschism som det europeiska samarbetet inleddes för 50 år sedan. Så de gamla skälen duger också i dag om vi vill ha ett demokratiserat Europa.