Sedan liberala FDP lämnat de tyska regeringsförhandlingarna råder ett politiskt vakuum i EU:s främsta stormakt. Men det är svårt att se att socialdemokraterna i SPD har något att vinna på att ingå i en koalitionsregering igen.
Molnen tornar upp sig i horisonten för Tysklands förbundskansler Angela Merkel — och för Europa som helhet. Strax innan midnatt mellan söndag och måndag meddelade högerliberala FDP:s ledare, Christian Lindner, att partiet lämnat förhandlingarna. Beskedet sände svallvågor genom Tysklands finansmarknader, samtidigt som eurons värde mot den amerikanska dollarn föll.
Anledningen är att Merkels parti, CDU, och övriga partier – systerpartiet CSU, högerliberala FDP och miljöpartiet De Gröna – inte kommit överens i migrations- och energifrågan. Högerpartierna kräver hårdare gränskontroller och stramare migrationspolitik, De Gröna kraftigt minskad användning av kolkraft.
Vägen framåt för en regering baserad på en så kallad »Jamaica-koalition« ser smal ut.
Och det handlar om mycket mer än Tyskland i sig. Landet är den enskilt viktigaste pusselbiten för EU:s utveckling bortom Brexit.
Ändå är det inte nattsvart.
Ett alternativ är en minoritetsregering som sätter sitt hopp till hoppande majoriteter. Men det är riskabelt och skakigt, något den svenska erfarenheten visar. En annan möjlighet är att utlysa nyval, med risken att främlingsfientliga AfD drar nytta av ett paralyserat politiskt etablissemang.
Och ett tredje: storkoalition med socialdemokratiska SPD och CDU. Men SPD-ledaren Martin Schulz har hittills sagt blankt nej till att än en gång regera med Merkel, även om det fördes samtal mellan partierna under måndagen.
Inget av alternativen lockar. För SPD är det mer eller mindre omöjligt att sitta i koalitionsregering och samtidigt föra fram nödvändig samhällskritik.
Det Tyskland som i mångt och mycket stöpts efter Angela Merkels person och profil skiftar form. För något år sedan framstod hon som Europas och EU:s själva kitt, inte minst som förespråkare av en generös flyktingpolitik. Nu haglar kraven på strypta gränser från det egna partiet.
Varför rösta på partier som klamrar sig fast vid misslyckad politik?
När den nyliberala ordningen — efter ett trettioårigt segertåg — nu smulas sönder framför våra ögon blottar sig krisen för de etablerade partierna. Inte minst Merkels.
Egentligen är det inte förvånande.
Tysklands politiska spelplan avspeglar mångåriga politiska program med fetisch för marknadslösningar och skygglappar för växande klassklyftor. Ett samhälle som slits itu är en potentiell krutdurk. För om de stora partierna, höger som vänster, upplevs sluta upp bakom samma ekonomiska och sociala doktriner spär det på klyftan mellan väljare och vald.
Annorlunda uttryckt: varför rösta på partier som klamrar sig fast vid misslyckad politik?
Socialdemokratiska SPD, som bara lyckades skrapa ihop var femte tysk röst i valet, missade chansen att använda samhällskritiken som katalysator för framgång. Men den finns fortfarande.
Såväl marknadsliberalism som destruktiv populism måste ställas mot samhällskritik i kombination med ambitiösa reformprogram. SPD och vänstern måste mejsla ut politik som löser samhällsproblem i dag — och pekar ut en riktning för tyskt tjugo- och trettiotal.
För en sak vet vi: det tyska valet visar med smärtsam klarhet att status quo är omöjligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
