Europa i en återvändsgränd

Den lutherska späkmoralen är en ekonomisk återvändsgränd. Enda sättet att vända utvecklingen är för Europa att öppna plånboken och investera sig ur krisen.

I går samlades några av världens viktigaste beslutsfattare för IMF:s årliga möte om den globala ekonomiska utvecklingen. Organisationens chef, Christine Lagarde, har i en serie uppmärksammade utspel uppmanat Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet att omvärdera de senaste årens ortodoxa åtstramningskultur. Trots år av strikta reformer är ingen vändning i sikte.

I stället har det skapats en extrem klyfta mellan EU:s länder, där Tyskland tjänat på låga räntor och billiga lån samtidigt som länder som Grekland och Portugal dubbelbestraffats.

Att IMF:s sammanträden är lugubra tillställningar, med allvarsamma ekonomer med pannorna i djupa veck, är inte förvånande. Flockmentaliteten kring kontraproduktiva och destruktiva reformer har både förvärrat Europas kris och skapat onödigt socialt lidande för miljontals arbetslösa.

Europas verkliga problem handlar inte om huruvida marknaden känner förtroende för ekonomiska åtgärder. Det handlar i stället om att bara ena halvan av den ekonomiska verktygslådan används, den penningpolitiska. Konsekvensen är ett läge där räntorna närmar sig noll samtidigt som arbetslösheten fortfarande hovrar kring tio procent. Situationen är inte helt olik den Japan genomgick under 1990-talet, där enögd inflationsexercis strypte ekonomin och skapade en långvarig likviditetsfälla. Eller som ekonomen John Kenneth Galbraith uttryckte det, då apropå den stora depressionen på 1930-talet: “I tider av depression är penningpolitiken, i bästa fall, som en svag vass att luta sig mot.”

De låga räntorna riskerar dessutom att blåsa upp samma typ av kreditbubbla som skapade den ursprungliga finanskrisen.

Att regering efter regering avväpnar sig möjligheten att rusta ekonomierna och skapa jobb är förbluffande. Oviljan att utnyttja stimulanser och investera i exempelvis infrastruktur hotar Europas konkurrenskraft och framtid. Men att få lyfter finanspolitiken som en möjlig väg framåt är ingen slump.

Det nyliberala ekonomiska tänkande som dominerat sedan 1980-talet har konsekvent och framgångsrikt sökt skala bort politik från ekonomi. Snarare än att kombinera fakta med politiska värderingar har ekonomin pressats in i en vetenskaplig, objektiv mall. Dagens ekonomiska system, som tjänar företag snarare än medborgare och uppmuntrar överdriven spekulation, är i allra högsta grad politiskt.

Europas medborgare betalar ett orimligt högt pris för åtstramningsdoktrinen, samtidigt som de finansiella aktörer som bär störst ansvar slipper skuld. Att försöka åstadkomma förändring utan att inse att ekonomi handlar om ideologi och värderingar blir som att veva i en spak som inte är kopplad till något.

Ett första steg är att inse att den lutherska späkmoralen är en ekonomisk återvändsgränd. Enda sättet att vända utvecklingen är för Europa att öppna plånboken och investera sig ur krisen. Det är dags för fler att reagera på åren av nedskärningar och inse att en annan väg är möjlig. Ekonomin är ett verktyg att använda, inte en osynlig ande att ledas av.