Tunisien, Egypten, Libyen, Jemen var bara början när den arabiska våren inleddes för två år sedan. Fortfarande återstår folkets befrielse i Syrien, Bahrain, Saudiarabien, Marocko, Algeriet, Jordanien, Irak, Kuwait, Oman, Qatar, Palestina och även Iran. Det är svårare att följa med nu, det är svårare att känna hopp. Men ställningstagandet borde egentligen vara ännu enklare nu när dödstalen stiger, 60 000 syrier har fått sätta livet till och det bara i fredags flydde 10 000 barn.

Komplexiteten borde inte få oss att misstro att protesterna är folkliga. Väst utmärker sig genom passivitet snarare än inblandning. Medan EU snabbt skyndar sig till att bomba i Mali, görs inget för att stoppa Assads massaker. Sverige har i sin tur bara hjälpt regimerna: övervakningsmaterial till Syrien, vapenfabrik till Saudiarabien, för att inte nämna ställningstagandet att syriska krigsbrott inte ska utredas i Haag. Nej, Väst har ingenting att göra med revolutionerna. Hellre stöttar de regimerna i rädsla för de stora arabiska massorna som man inte vet vad de vill. Att de inte skulle veta exakt vad de vill, har blivit ett argument mot i stället för för demokrati.

Revolterna är fortfarande ett svar på stigande matpriser, social orättvisa och diktatur. De vänsterpersoner som kommer med absurda förklaringar till syriska protester har mycket att stå till svars för. Konspirationsteorier bidrar till att skapa en islamofobisk föreställning om att araber och muslimer är fundamentalt olika deras grannar över medelhavet. Demonstrationerna i Europa förklaras ju inte av stormakters påstådda inblandning och förkastas inte heller på grund av rädsla för fundamentalism. Men visst måste vi ta på allvar att islamistiska högerfundamentalister avancerar i maktvakuumet, precis som fascister och nazister avancerar i Europa.

De som bäst tar strid mot islamistisk höger är feminister och en feministisk vår kan bli den arabiska vårens räddning. Senaste tiden har demonstrationer duggat tätt: mot våldtäkter i Tunisien, mot sexuella trakasserier i Egypten, för kvinnors rätt att röra sig i offentligheten i Libyen, mot kvinnors analfabetism och mot barnäktenskap i Jemen, för kvinnors rätt att köra bil och ta plats i parlamentet i Saudiarabien.

Feminister i Väst får inte göra om historiska misstag och missa att se dessa som feministiska kamper. Trots en oroväckande utveckling är vi fortfarande inte i Iran 1979. Nu försvarar folket sina revolutioner bättre, se till exempel Tunisien eller Egypten valfri vecka. Revolterna är också mer globala till följd av klimatförändringar och ekonomisk kris.

Den arabiska våren måste därför också börja kopplas mer till den europeiska våren. Inte minst behöver vi i Sverige inspireras av folket i mellanöstern och börja protestera på allvar mot högerpolitiken och rasismen.