Europa kan bättre

Den beskrivs som en historisk uppgörelse: EU:s nya migrationsöverenskommelse, den stora migrationspakten. Men de svåraste frågorna är obesvarade.

It’s a great day, det är en fantastisk dag, sa Sverige kommissionär Ylva Johansson, och känslan av lättnad måste ha gått att ta på i pressrummet. Ylva Johansson och hennes team har förhandlat med europaparlamentariker och medlemsländerna i flera dygn i sträck, och har nått en överenskommelse i en fråga som varit en sårig konflikt inom EU i minst tio år.

Men är det bra att det finns en överenskommelse, och är den ens bra?

Den fråga som EU:s medlemsländer har bråkat om i ett decennium (eller mer) är de så kallade Dublinreglerna, alltså vilket land som ska ta ansvar för de asylsökande som kommer till EU:s yttre gränser: vem som ska ta emot och registrera ansökan och pröva rätten till asyl.

Ska det också gälla barn och deras familjer?

På den frågan är detta egentligen inget nytt: enligt överenskommelsen är det precis som i dag det medlemsland som den asylsökande först kommer till som är ansvarigt.

Det nya är att överenskommelsen innehåller ett nytt gränsförfarande. Det dikterar att asylsökande måste gå igenom en screening, och att de som inte antas ha asylskäl (till exempel för att de kommer från ett land som inte anses ge rätt till asyl) förpassas till ett slags snabbspår.

Rättssäkerheten kommer att öka, hävdar Ylva Johansson. ”Vi kommer inte få se den typ av läger som vi tidigare sett i Moria” lovar hon. Men såväl parlamentariker som asylrättsorganisationer är oroliga för att det nya gränsförfarandet, och de center som nu måste byggas längs med EU:s yttre gränser, tvärtom kommer att minska rättssäkerheten.

Vem kommer att skickas till snabbspåret? Ska det också gälla barn och deras familjer? Ska även ensamkommande tvingas bo i dessa gränsläger? Är det rimligt att ta fingeravtryck av barn? Rädda Barnen är djupt oroade över att även barn i praktiken kan komma att sättas i förvar, och att prövning av barns asylskäl inte kommer att ske på ett rättssäkert sätt.

Det är outhärdligt att människor har fastnat i miserabla läger som det i Moria i åratal. Men vi har fått vänja oss vid att ”kortade handläggningstider” sällan innebär att migrationsmyndigheter anställer fler handläggare och kunnigare landanalytiker, utan oftare (nästan alltid) innebär att man tullar på rättssäkerheten.

Migrationspakten innehåller också ett försök att hantera situationer som den 2015 när många människor samtidigt sökte skydd i EU. Då ska en solidaritetsmekanism se till att EU-länderna delar på ansvaret. Det har inte gått att enas om att alla medlemsländer ska ha en plikt att dela på ansvaret för att ta emot asylsökande människor. Istället kommer medlemsländer kunna köpa sig fria. Länder som inte vill ta emot människor kan istället bidra med pengar för att finansiera stängsel, som Vänsterpartiets Europaparlamentariker Malin Björk sammanfattar det.

Många är besvikna, ja förtvivlade. Tusentals möten, hundratal sidor av analyser och varningar, och ändå detta resultat, skriver flykting- och asylgruppernas europeiska nätverk ECRE – som svenska Amnesty, Caritas och Röda Korset, FARR och Asylrättscentrum är medlemmar i – på plattformen X.

I ett öppet brev till EU-kommissionen, det spanska ordförandeskapet och Europaparlamentet skriver över 50 organisationer som arbetar med asylsökande och flyktingars rättigheter att överenskommelsen riskerar att upprepa tidigare misstag, med ännu värre konsekvenser än tidigare. ”Det finns för närvarande en stor risk att pakten resulterar i ett dåligt fungerande, kostsamt och grymt system som faller isär när det ska genomföras och lämnar avgörande frågor obehandlade.”

Det har varit tuffa förhandlingsdygn i Bryssel. Men de svåraste frågorna är fortfarande obesvarade. När pakten nu ska implementeras måste kommissionen lyssna på organisationer som Rädda Barnen och Amnesty. Europa kan bättre än så här.