Europa på väg mot social kris

Karl Marx förutspådde att den socialistiska världsrevolutionen skulle inledas i något av de mest utvecklade industrialiserade länderna. Men Vladimir Lenin ville inte vänta 100 år. Revolutionen skulle mycket väl kunna inträffa i Ryssland, ett land i kapitalismens periferi med få arbetare men många bönder. Ryssland var imperialismens svagaste länk, hävdade Lenin. Och bolsjevikerna tog makten i en statskupp oktober 1917. Med ett förfärande resultat. Däremot spred sig revolutionen aldrig till Europas kärna.

2011 är inte 1917. Men dagens kris ger oss starka argument för att bygga en ny ekonomisk världsordning. Att Grekland är EMU:s svaga länk står utom allt tvivel. Grekland kom in eurosamarbetet på svaga och felaktiga grunder. Beslutet var mer politiskt än ekonomiskt motiverat. Kommer Grekland att vara en del av eurozonen om ett år? Högst tveksamt. Men att EMU skulle haverera helt och hållet är mindre troligt. Däremot har den grekiska krisen många bottnar.

För i grunden handlar det inte bara om Greklands misskötta ekonomi. Grekerna har nu blivit ett slags ställföreträdande syndabockar. Krisen har förvisso exponerat fundamentala problem i det grekiska samhället. Dessa har två sidor – precis som det kontroversiella euromyntet – som existerade redan på den gamla drachmans tid. En stor del av dem som verkar i den privata sektorn jobbar hårt för att undkomma skatt. Många som arbetar i staten försöker på omvänt sätt kapa åt sig så mycket som möjligt av den offentliga ekonomin. Staten är ålderdomlig och ineffektiv. Allt detta har djupa historiska rötter. Fortfarande sätter 1940-talets inbördeskrig och 1970-talets diktatur sina spår i den grekiska vardagen.

En stabil ekonomi och en hållbar ekonomisk utveckling förutsätter ett socialt kontrakt mellan medborgarna och staten. Det grekiska samhället lider av en allvarlig brist på detta slags tillit. Detta förtroende är kittet i en demokrati och en grundbult i en hållbar ekonomi. Det skapar ett socialt kapital som gynnar både demokratin och ekonomin. Det grekiska stålbad som nu påtvingas landet tycks bara förvärra situationen. Skatterna höjs (men betalas inte) och staten bantas (protesterna är enorma). Dessutom verkar de krama musten ur den lilla växtkraft som trots allt fanns. Grekland sjunker.

När Lehman Brothers ställde in betalningarna hösten 2008 drabbades världsekonomin av ett slags finansiell tsunami. Det finansiella blodomloppet stannade av. Vi var ett hjärtslag från en total kollaps. Under några månader skälvde hela det politiska och ekonomiska etablissemanget. I väntan på att Obama svors in som president tog demokrater och republikaner sig samman och satte in akuta nödåtgärder för att stimulera de finansiella marknaderna. I Storbritannien förstatligades det som var kvar av New Labours konkursmässiga finansinstitut i parti och minut. Milton Friedman och Alan Greenspan placerades i skamvrån och John Maynard Keynes och Karl Marx lyftes fram ur historiens glömska. Tre år senare tycks glömskan har återvänt.

Krisen har exponerat EMU-projektets svagheter. Fortfarande finns starka argument för en gemensam valuta. Men när Maastrichtfördraget antogs den 1 november 1993 omgärdades EMU-projektet av ett hårt regelverk. Exempelvis skulle budgetunderskottet i eurozonen maximalt tillåtas vara tre procent av BNP över en konjunkturcykel. Detta regelverk har i praktiken varit skrivet i vatten. Många länder har tummat på reglerna.

Statuterna skrevs för bra väder och normala konjunktursvängningar. Euron förutspåddes öka handeln och höja tillväxten. De enskilda medlemsländerna förväntades som en konsekvens av detta lägga in samma ekonomiska växel, ”konvergera” för att tala ekonomspråk. Allt skulle bli frid och fröjd.

Men 2011 är det dåligt väder. Europa klyvs. En del länder växer så det knakar. Andra står stilla eller krymper. Och det finns inget regelverk för länder med en statsskuld på 150 procent av BNP. Även Storbritannien har i dag ett budgetunderskott långt över Maastrichtreglerna. Men britterna har kvar pundet och ingår inte i EMU – och kan därmed använda sin valuta som regulator. Men den möjligheten har inte eurolandet Grekland, som Stefan de Vylder visade häromdagen i Svenska Dagbladet.

EMU-projektet innebär att medlemsländerna har en gemensam penningpolitik och en samordnad räntenivå. Men det finns inga finanspolitiska muskler, ingen finanspolitisk struktur som kan balansera de penningpolitiska instrumenten. Det finns inte heller något stöd för att åstadkomma en sådan förändring, mer än bland maktlösa visionärer. Allra minst i Sverige.

Alla politiska partier från Vänsterpartiet till Moderaterna motsätter sig till exempel den föreslagna ökningen av EU:s budget. Trots att detta skulle kunna vara ett steg på vägen. Europaminister Birgitta Ohlsson motsätter sig dessutom tydligt de propåer om en europeisk Tobinskatt som nu på allvar aktualiseras. En sådan skatt skulle vara ett strategiskt och politiskt genombrott. Europa befinner sig helt enkelt i en återvändsgränd. EU-projektet lider inte bara av en obalans mellan marknaden och den sociala dimensionen. EMU-projektet är en enbent konstruktion med ett ålderdomligt regelverk.

Vidare har de finansiella marknaderna tillskansat sig en förmyndarroll i världsekonomin. Marknadens finansiella analytiker har, med SvD-skribenten Andreas Cervenkas ord, blivit ett ”oberoende rättsväsende”. En högsta domstol som sätter betyg och dömer enskilda nationella ekonomier. När kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors Europaavdelning sänker betyget innebär detta högre räntor för det utpekade landet. I den ekonomiska teorin framställs marknaden som rättvis och rationell. Denna rationalitet innebär att grekerna får betala fem-sex gånger så hög ränta för sina lån som tyskarna.

Högre räntor betyder högre intäkter för de finansinstitut som lånar ut. De tjänar pengar på pengar. Tills ett land riskerar att gå omkull och kanske går i konkurs. Då som i Greklands fall får politikerna i IMF och EU gripa in. Denna logik gör att marknaderna tenderar att sträva efter att skapa återkommande kriser av strikta ekonomiska egenintressen.

Anders Borg blev häromåret citerad världen över när han liknande de finansiella aktörerna vid en ”vargflock”. Han hade förstås rätt. Men det räcker inte att spinna en träffande oneliner. Vad som krävs är helt enkelt att dessa marknadsaktörer berövas delar av den makt de tillskansat sig i den globala ekonomin. På den fronten kommer inget av värde och substans från högern. Och vänstern har förvånansvärt svårt att konkretisera ett alternativ och argumentera för ett sammanhängande alternativ. Förmodligen är analysförmågan i dag en bristvara på den kanten. Liksom självförtroendet.

Åtstramningspaketen avlöser nu varandra i Europas krisande länder. Risken för en depression är avvärjd. Men vi kan få uppleva en lång recession med låg eller obefintlig tillväxt under kanske ett decennium. David Blanchflower påpekar i New Statesman att de brittiska besparingarna på 20-25 procent av den offentliga sektorn i själva verket sänker ekonomin på de brittiska öarna. Sista kvartalet 2010 var tillväxten negativ. Första kvartalet ligger den på obefintliga 0,5. Vilket innebär att den brittiska staten måste låna ännu mer. Samma mönster ser vi i en rad länder på den europeiska kontinenten ända ner till det lilla landet vid det vackra egeiska havet.

Kommer den grekiska staten att kollapsa? Det blir under alla omständigheter ingen grekisk revolution à la 1917 i euroområdets svaga länk. Greklands sak är vår. Landet måste själv komma tillrätta med sina strukturella problem. Men vi behöver en ny ekonomisk världsordning och en annan ekonomisk politisk regim i EU. Europa är en av världens rikaste regioner. Men på väg mot en social kris.