Veckans EU:s toppmöte där EU:s stats- och regeringschefer ska försöka enas om unionens långtidsbudget är politik när den är som sämst.
Vart och ett av de 27 EU-länderna har en egen agenda: att högljutt driva sina nationella egenintressen. För Frankrike handlar det om att bevara orimliga kostnadsslukande jordbrukssubventioner, för Storbritannien handlar det om att behålla sin rabatt på avgiften till unionen. Och så vidare.
EU:s politik har alltid varit den här sortens dragkamp mellan nationella ekonomiska egenintressen. Men förr fanns en europeisk sammanhållning som gjorde att man ändå till slut kom överens.
Nu krackelerar solidariteten öppet och ogenerat när Europa gemensamt sjunker ner i den ekonomiska recessionen, med smärtsamma nedskärningar i många länder. Därför är positionerna i årets budgetstrid mer låsta än tidigare, trots att skillnaderna mellan ländernas krav inte heller i år är särskilt stora i euro räknat.
Samtidigt saknas det inte möjliga besparingsobjekt i förslaget till långtidsbudget. Behöver europeiska rådet ett nytt högkvarter för 310 miljoner euro? Vi kan förmodligen undvara ett museum för Europas historia som skulle kosta 50 miljoner. Och måste parlamentet flytta sina sessioner mellan Bryssel och Strasbourg till en kostnad av 130 miljoner kronor? Om EU tror att Grekland inte går under med 5 000 färre statstjänstemän, kanske skaran av 55 000 tjänstemän i Bryssel också kan minska något.
Politik när den är som bäst går ut på att uppmuntra tillväxt och välfärd, att genom praktisk solidaritet stärka sammanhållningen. Bortsett från skrytbyggena i Bryssel och den sanslösa jordbrukspolitiken går huvuddelen av EU:s budget till nödvändiga framtidssatsningar.
Om man inte fått hjälp av EU:s fonder, skulle få stora offentliga investeringar ha blivit av i de östeuropeiska länder som nyligen blivit EU-medlemmar. Polens utrikesminister har rentav beskrivit detta som en modern motsvarighet till Marshallhjälpen, som byggde upp det sönderslagna Europa efter kriget.
EU:s toppmöte trumpetade i somras ut en ”tillväxtpakt” där bland annat 55 miljarder euro skulle gå till att bekämpa ungdomsarbetslöshet och stötta små och medelstora företag.
Nu har de utlovade extra pengarna försvunnit. Därmed går mönstret igen från den misslyckades krispolitiken. De välbeställda länderna i norr vägrar betala för de fattiga och skuldsatta.
Ännu en gång har nya lån till Grekland skjutits upp. Men det som landet verkligen skulle behöva, en skuldavskrivning, dröjer. Det eftersom det skulle bli en verklig kostnad för länderna i norr.
Kortsiktigheten triumferar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
