ledare Med Next Generation EU, ett omfattande stimulanspaket på 750 miljarder euro, aktualiseras frågan om vad vi ska med det europeiska samarbetet till.
Nämn EU och de flesta i din omgivning zonar sannolikt snabbt ut. Ointresset för de europeiska frågorna är inte utan anledning. Lapptäcket av institutioner som utgör Europeiska unionen, liksom krångliga mekanismer för beslutsfattande, gör det klurigt att hålla koll på vad som händer.
Med lanseringen av Next Generation EU, ett omfattande stimulanspaket på 750 miljarder euro, aktualiseras frågan om vad vi ska med det europeiska samarbetet till. Hur ska den som står till vänster egentligen tycka om EU:s framtid? I en ny antologi om unionens framtid, utgiven av den progressiva tankesmedjan FEPS, vrider och vänder författarna på frågorna. I avsnittet om hur EU kan bli mer demokratiskt lanseras en rad reformförslag om hur medborgarna kan få mer makt över beslutsfattandet. Till exempel genom en större roll för EU:s enda folkvalda organ, Europaparlamentet.
Lösningen på EU:s demokratiska underskott ligger i att öka politikens räckvidd.
Ingången är viktig. I dag är EU en hybrid av mellanstatlig union med överstatliga element. Det innebär ofta att det är svårt att utkräva ansvar för beslut, liksom att ödesfrågor ligger bortom medborgarnas inflytande.
För att leva upp till sin demokratiska potential måste EU decentraliseras, så att politiska beslut fattas lokalt och regionalt, med vässat inflytande för folkvalda i unionens institutionella kedja. Med andra ord: federalismens principer om maktdelning måste färga beslutsfattandet.
Den i Sverige lika utskällda som missförstådda idén om federalism har ofta fått betydelsen centralisering av makt. I själva verket betyder den motsatsen. I den så kallade Spinelliplanen, som introducerades av den italienske politikern Altiero Spinelli 1984, presenterade han tankar om hur det europeiska samarbetet kan bli mer demokratiskt, förfolkligas, i linje med federalismens idéer. De mer radikala idéerna i programmet ratades av de nationella parlamenten.
Men drömmen om att utvidga demokratin bortom nationsgränsen har knappast blivit mindre aktuell med åren. Det senaste decenniet har socialdemokratiska och progressiva partier ofta vänt sig inåt, inte sällan i en illa kamouflerad triangulering av brun- och ytterhöger. Det där med internationalism har i bästa fall hamnat i skymundan, i värsta fall övergetts.
Men nationalismen är en återvändsgränd. Vänsterns själva existensberättigande bygger på att knyta den breda majoriteten i samhället till ett politiskt allmänintresse. En armkrok mellan arbetar- och medelklass. Och den bygger på att höja det materiella intresset över nationell tillhörighet. Arbetarklassen har inget fosterland och så vidare.
Med andra ord: Människor har mer som förenar än splittrar. I Sverige, i Polen, i Tyskland, i Kroatien. Lösningen på EU:s demokratiska underskott ligger i att öka politikens räckvidd. Över klimat, migration, sociala rättigheter.
Att omfamna en europeisk demokratisk offentlighet hänger samman med systematisk kritik av unionen i sig. Det är smärtsamt tydligt att ekonomisk globalisering på bolagens villkor gett kapitalet ett maktövertag – på bekostnad av löntagare. För vänstern har EU ofta förknippats med hot mot den svenska modellen. Inte utan fog. Europeiska unionens slagsida åt marknadsliberalism, med den inre marknadens fria rörlighet för varor, tjänster och kapital, prioriterar kapitalets rörlighet framför löntagarkollektivets sociala rättigheter.
Men demokratins kraftfält kan bara bli större, marknaden bara tämjas, om medborgarna placeras i centrum för besluten. Först då kan EU leva upp till det sociala löftet. Och först då kan de europeiska frågorna, i stället för en uttråkad gäspning, mötas av frenetiska debatter längs ideologiska linjer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
