Säg sanningen om pakten

Trots att både regering och numera också Socialdemokraterna är eniga om att Sverige bör ansluta sig till europakten, så hörs inget försvar för ståndpunkten. Ett enda argument framförs: svenskt inflytande. Trots att den verkliga anledningen torde vara att ge Tyskland inrikespolitiskt råg i ryggen och få igång ECB att låna ut pengar till krisande regeringar. Den stora tystnaden är problematisk.

Det tycks inte spela någon roll hur stark Europavän du är. Europakten är svår att älska. Ekonomen Joseph Stiglitz har kallat den en “självmordspakt”, De grönas ledare i EU-parlamentet Daniel Cohn-Bendit har beskrivit den som “värdelös” och Financial Times ekonomiske krönikör Wolfgang Münchau menar att pakten “inte kommer göra något över huvud taget för att lösa eurokrisen”.

Inte blir det enklare av att regering och socialdemokrater inte tycks bry sig om att argumentera för att vi ska gå med. Vi bara ska med liksom, det är bestämt. Visserligen gillar vi inte reglerna, eller tycker i alla fall inte att de är goda nog åt oss själva. Men vi ska ändå “gå med” i klubben, dock utan några som helst förpliktelser. Då räknar vi ändå med att få “inflytande”. Vad vi ska använda inflytandet till är det ingen som vet eller vill säga än.

Detta nonsensargument är problematiskt eftersom det lämnar så många frågor obesvarade. Hur troligt är det att man får inflytande, utan att offra något? Tycker vi att europaktens mer automatiska sanktioner vid brott mot budgetbalansen är en bra väg att gå i teorin för andra länder, bara inte för oss själva? Är pakten ett sätt att ta in Sverige bakvägen i euron när dagens mellanstatliga avtal ska bli till fördragstext om fem år?

Mantrat “inflytande” är inget bra svar på någon av dessa frågor. När paktens innehåll och de svenska förhandlingarna är hemligstämplade är allt vi får ett stort “lita på oss, så ska det nog gå bra”. Nonchalant, är ett understatement.

Allt medan den mesta kritiken mot pakten tycks befogad. Pakten inskränker demokratin genom att flytta makt till EU-kommissionen och EU-domstolen och den Europeiska Stabilitetsmekanismen (ESM). Den kan bli ett hot mot återhämtningen om länder inte tillåts spendera i kristider. Den löser inte eurokrisen på kort sikt. Om detta är de flesta överens.

Naturligtvis kan pakten komma att omformuleras för att ta hänsyn till konjunkturdippar. På lång sikt är det förstås bra med budgetbalans. Euron kräver mer finanspolitisk integration, vilket är bra om det utjämnar klyftor inom EU och hindrar social dumpning.

Men skälet till att regeringen och Socialdemokraterna vill gå med är förmodligen att man vill ge moraliskt stöd till Tyskland, som behöver pakten för att kunna sälja in ett mjukare ECB till de tyska väljarna. När ECB kan ge samma förmånliga villkor på lånen till regeringarna som man nyligen gjort till bankerna så kan trycket lätta och Europa börja återhämta sig. Det tjänar också Sverige på.

Men bevisbördan ligger på dem som vill ansluta oss till detta nya samarbete i eurons kölvatten. Regeringen och Socialdemokraterna måste börja tala öppet.