Ukraina har ställt viktiga frågor på sin spets, samtidigt som EU-motståndet har flyttat högerut i det politiska spektret.
När Anna Maria Corazza Bildt petades från Moderaternas valsedel till Europaparlamentet bytte hon helt sonika parti och kandiderar nu för Liberalerna. Hennes EU-entusiasm passar kanske bättre i Sveriges mest EU-positiva parti.
På frågan om Sverige ska införa euro svarar hon glatt: ”Yeeees! Helt och hållet”.
Säkert finns det flera skäl till att hon ratades av Moderaterna. Men det är förstås särskilt laddat att Carl Bilds hustru överger Moderaterna. Han är ju partiets GOI (Grand Old Icon) och har som sådan alltid varit en synnerligen profilerad och engagerad Europapolitiker.
Margaret Thatcher gick till attack mot EU med samma argument
Corazza Bildts partibyte illustrerar högerns förändrade syn på EU. För Moderaternas kärlek till EU har svalnat. EU stod aldrig högt upp på Fredrik Reinfeldts dagordning och med Ulf Kristersson vet man aldrig riktigt. Och på den högerpopulistiska fronten är EU-kritik en självklar ingrediens. Sverigedemokraterna är bara ett av många partier i Europa som skördat framgångar under senare tid.
När Sverige blev medlem i EU för snart 30 år sedan fanns motståndet främst på vänsterkanten, inom de gröna och stora delar av socialdemokratin. EU-partierna framför andra var sedan gammalt Moderaterna och Liberalerna.
I dag ser opinionsstödet lite annorlunda ut. Generellt är det fler som är ”för” EU, i de flesta partier. Stödet är numera särskilt starkt i Centern (som inför folkomröstningen var splittrat) och i Miljöpartiet (som var helt emot). Och betydligt fler av Vänsterpartiets och Socialdemokraternas väljare är för EU i dag än för tre decennier sedan. Men bland de moderata väljarna har stödet stått och stampat.
En faktor som påverkar högerpartiernas syn på EU är förstås att Sverigedemokraterna kommit in i den politiska matchen. En majoritet av SD:s väljare är emot EU. Där finns EU-motståndarna på 2020-talet. Det pressar inte minst Moderaterna i EU-frågan som tappat många väljare till Sverigedemokraterna.
Allt detta oroar förstås borgerligheten, som tidigare såg EU-medlemskapet som ett sätt att skaka av sig den socialdemokratiska modellen. Men nu kommer EU-kritiken alltså mest från höger. Carl Albinssons ”Varning för Swexit. Högerväljarnas kluvna syn på EU” (Timbro 2024) adresserar på sitt sätt den utmaningen. Författaren är moderat och har varit politisk tjänsteman i Bryssel.
Swexit?
Det kan låta lite väl tillspetsat. Men vem trodde att Storbritannien skulle lämna EU för tio år sedan? Där byggdes EU-kritiken upp och odlades under många, många år.
Högerns EU-motstånd eller EU-skepsis har två sidor.
Den första är nationalismen som utgör en betydande rekyl efter decennier av globalisering och utvecklingen av det internationella samarbetet. Och EU-projektet har verkligen fördjupats, förändrats och breddats sedan 1994. Carl Albinsson framhåller, helt riktigt, att EU av i dag är något annat än det EU Sverige gick med i. Inte minst är de överstatliga och federala inslagen betydligt större.
Här identifierar moderater av Carl Albinssons typ ett hot mot den fria marknaden, för vilka den inre marknaden är grundbulten i EU. Han ser inslag av kommandoekonomi i EU:s svar på USA:s ekonomiska stöd till den gröna omställningen. Ordvalet för tankarna till en sovjetisk planekonomi, och är förstås helt missvisande. Samtidigt är detta en fundamental politisk reflex inom vissa delar av den europeiska högern. Glöm inte att den brittiska premiärministern Margaret Thatcher på sin tid gick till attack mot EU med samma argument; hon sa att hon inte hade bekämpat statens makt i Storbritannien för sedan acceptera att den återuppstod på EU-nivå. Där någonstans inleddes för övrigt Storbritanniens resa bort från EU.
EU:s strategiska prioriteringar de senaste åren är inte heller mumma för den gamla vanliga högern och ännu mindre för högerradikalerna. EU:s klimatpolitik ligger i framkant och pressar de enskilda länderna framför sig. Den sociala pelaren där Sverige initialt spelade en avgörande roll som initiativtagare har inneburit att EU intervenerat i sociala frågor och i de enskilda medlemsländernas arbetsmarknadspolitik. Men direktivet om minimilöner skapade en betydande irritation, såväl hos parterna på arbetsmarknaden som i de svenska politiska partierna. Efter EMU-krisen fattade EU beslut om att låna stora summor för att finansiera ett återhämtningsprogram. Det var ett omdiskuterat och omstritt beslut. Och kan betraktas som ett kvalitativt språng. Sverige höll länge emot, men fick ge med sig.
Moderaterna och Socialdemokraterna ligger nära varandra i synen på balansen mellan det mellanstatliga och det överstatliga i EU. Och i ärlighetens namn är det en svår avvägning. Särskilt som den inte är skriven i sten, utan kännetecknas av ”principen” att vi får ”laga efter läge”. Både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson är exempelvis emot att EU ger sig in på skattepolitikens område. Samtidigt har högern mer att oroa sig över och irritera sig på i EU av i dag, än olika progressiva partier. Åtminstone för tillfället. Så hotet om swexit kommer nog från höger.
Om de högerradikala går fram i EU-valet senare i år kan maktbalansen i Europaparlamentet förskjutas mot det EU-kritiska hållet. Då kan den reformperiod vi har bakom oss vara över.
Men EU-valet genomförs också mot bakgrund av en existentiell kris för Europa och EU. Nämligen den ryska aggressionen och kriget i Ukraina.
En historisk lärdom är att EU utvecklas under kriser. Och detta är en allvarlig och djup kris. Den största sedan 1945. Kommer EU att behöva fördjupa sitt samarbete för att möta hotet från Ryssland? Det är inte omöjligt och kanske nödvändigt.
Putins vänner finns framför allt på den yttersta högerkanten, och bland en del partier på den yttersta vänsterkanten. Därför är valet till Europaparlamentet i år synnerligen viktigt. Förutom att det är angeläget att stänga dörren till swexit.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
