Europeisk förnekelse

Vi har kanske glömt det, men det var i Aten som demokratin började, med människor som samlades på torget för att lösa gemensamma problem. När den europeiska demokratin månaderna framöver kommer att sättas på sitt svåraste prov, är det ironiskt nog med Greklands ekonomiska kris som utlösande faktor.

Men förmodligen är det inte Greklands regering eller människorna som i veckan samlades till fredliga demonstrationer i Aten som kommer att avgöra saken. Det är i Berlin, Frankfurt och Paris som de beslut om eurokrisen nu måste tas, som hela har tiden skjutits upp.

Demokratin måste nämligen leverera för att leva. Vad vi ser runt omkring i Europa är ofta försvagade och handlingsförlamade regeringar. Nationalism är åter i ropet. Det var inte en koalition av stater, som EU-grundaren Jean Monnet sa sig vilja ha, utan att ena människor. Just nu är Monnets mål avlägset. Bråken dominerar.

EU:s hantering av skuldkrisen, som startade med Grekland för drygt ett år sedan, har präglats av att problemen först förnekats. Strax efteråt har unionen gjort vad man bedyrat att man aldrig skulle göra, kommit med i all hast tillyxade nödlån. Den förutsägbarhet som bör finnas i en demokrati har saknats. Det finns också en godtycklighet i att somliga euroländer dragits till skampålen, där andra, med större statsskuld, kommit undan.

I demokratier ska det finnas en legitim opposition, som kan lägga fram alternativ till regeringens politik. Men Irland har gått till val först efter att oppositionen tvingats in bakom EU:s och regeringens sparpolitik. Samma sak sker nu i Portugal.

Offentlighet, också avgörande för demokratin, är det si och så med. Jean-Claude Juncker, eurozonens ordförande, har förklarat att han vid ett antal tillfällen medvetet ljugit för att skydda folket. Vällovligt kan man tycka, om det inte varit så att det är folket som de facto fått bära bördorna av den krispolitik som EU hittills ryckvis lyckats enas om.

I demokratins läroböcker antas staten vara folkets tjänare. Men i dagens grymma eurozon verkar man – ungefär som i Sovjetunionen – utgå från att folket ska vara statens tjänare. I krisländerna har dekret utfärdats om sämre pensioner, sänkta löner och urholkad välfärd. Allt för att betala bankernas vidlyftiga affärer. Det är något som få människor begriper. För demokratin bygger ju på ett slags socialt kontrakt mellan de styrande och de styrda. Det tycks som att någon, oklart vem, har rivit sönder det.

Var finns de svenska EU-vännerna, de som sa att unionen skulle bli något annat, ett lyft för samarbete och solidaritet? De är i dag tysta. Vänstern är emot oss, kvider de ibland, trots att vänstern abdikerat från debatten. Detta samtidigt som EU skjutit sig i foten, gång på gång.

Är finansmarknaderna rationella eller inte? De är i vart fall så rationella att de har insett att Grekland aldrig kan betala sina skulder. Placerarna har redan räknat in Greklands statsbankrutt. Med fortsatta uppskov riskerar andra länder dras in i sörjan. Men EU-politikerna förnekar det.

De alternativ som finns kvar är val mellan pest och kolera. Vad är två år av kaos och elände med en planerad bankrutt, jämfört med 15–20 år av tillbakagång och förfall? Eller att ytterligare pengar lånas ut och det ändå blir en skuldavskrivning, men nu oplanerad och våldsam?

Förnekarna bland EU-ledarna tror att de kan rädda euron genom att skjuta sanningens minut framför sig, när det kanske är tvärtom. För att rädda euron talar mycket för att det behövs en planerad grekisk skuldavskrivning, nu.