Europeiska sossar får inte mörka sin inblandning

Varje dag upprepar Barack Obama samma förklaring till finanskollapsen: "Det är åtta år med Bush. Det är åtta år av vanskötsel." Men han har fel.

I nya numret av vänstertidskriften Dissent analyserar ekonomen Timothy Canova kollapsens politiska bakgrund. Det är upplysande. De skyldiga pekas ut. En maktens järntriangel under 1990-talet: Bill Clinton, Alan Greenspan och Wall Street. George W Bush fullföljde bara den politik Clinton grundlade. Och har nu oturen att tvingas ta smällen. Hans sista rester av auktoritet faller som mjäll över badrumsmattan.

Man kan naturligtvis säga att orsakerna går ännu längre tillbaka. Till den första oljekrisen 1973, då samhällsekonomin började sitt långsamma paradigmskifte och vanliga amerikaners reallöner slutade öka. Ojämlikheten är obalansen som nu slår som en bumerang.

Men Canova koncentrerar sig på Bill Clintons ingrepp. I första hand två lagar. Den första 1999 som enligt Canova var den mest omvälvande bankreformen sedan 1933. Lagen svepte undan de brandväggar som funnits mellan banker, försäkringsbolag och investmentbanker. Det blev enklare att låna ut, möjligt att ta större risker och underlättade för komplicerade innovationer som derivat. Wall Street hade lobbat för lagen i många år. Ett år senare fick de nästa present: en lag som skyddade derivatsmarknaderna från statliga regleringar.

Under Clintonåren växte skuldsättningen på samhällets alla nivåer. Varje siffra ser nu, i den bleka baksmällans morgonspegel, ut som en lavin. Men då försäkrade Alan Greenspan piggt att läget var under kontroll. Lavinerna har sedan fortsatt rulla under Bush.

Varför är det här viktigt? Poängen är att kollapsen inte kan partipolitiseras. Hela etablissemanget hade accepterat ett samhällsekonomiskt tänkande där tillväxtens slutsummor styrts om från offentliga investeringar till privata förmögenheter.

Europeiska socialdemokrater kommer inte heller undan. De bör blekna av tappad trovärdighet. Att Gordon Brown blivit symbol för trygghet kan bara förklaras med kollektiv brittisk minnesförlust. Socialdemokratiska regeringar har levt högt på den finansiella branschens kasinospel.

Krisen är en möjlighet att mer grundläggande – än bara de allt mer betydelseslösa europeiska regeringsskiftena – lägga om den politiska ekonomin. Som 1973 men i annan riktning. I helgen lät Nicolas Sarkozy som en välfärdspolitiker i Charles de Gaulles fotspår. Hur bör då inte en socialdemokrat låta?

Men för att kunna ta chansen får socialdemokrater inte ljuga bort egen inblandning – som Obama gör i USA. Läget är avgörande. Det gäller att inte lämna efter sig en kontinent av besvikna.