EU-krönikan EU:s nya klimatlag löser inte klimatkrisen. Men den visar två saker: Att ett systemskifte är på gång inom EU. Och att det är på EU-nivån vi har störst chans att rädda klimatet, skriver Susanna Kierkegaard.
På onsdag kväll denna vecka röstar Europaparlamentet om EU:s nya klimatlag. Lagen avgör hur och när EU ska minska sina koldioxidutsläpp och bli klimatneutralt. Rapportör och ansvarig för lagstiftningen är den svenska socialdemokraten Jytte Guteland. Det är ett av de tyngsta uppdrag en svensk haft i Europaparlamentet.
Ambitionen i förslaget är att EU ska bli klimatneutralt till 2050. Mest debatterad har målsättningen i minskning av koldioxidutsläpp till 2030 varit. EU-kommissionens ursprungliga förslag är 55 procents minskning, medan Europaparlamentet ser ut att vilja höja ambitionerna till åtminstone 60 procent. En annan kontroversiell fråga är huruvida målen ska vara bindande för varje enskilt land eller bara för EU som helhet, vilket i praktiken avgör om mindre ambitiösa medlemsstater ska kunna åka snålskjuts på de duktigare.
Lagen marknadsförs som radikal i kontrast till EU:s historia som kol- och stålunion. Samtidigt riktar klimatrörelsen stark kritik mot förslagen. Klimataktivisterna Greta Thunberg, Luisa Neubauer, Adélaïde Charlier och Anuna de Wever van der Heyden publicerade häromdagen kritik mot den blivande lagen. Framför tittar de närmare på siffrorna – vad är egentligen en 55 procents minskning?
För det första kritiserar de att EU använder 1990 års utsläpp som utgångspunkt för minskningarna. Det får 55 procent att låta mer ambitiöst än vad det är, eftersom koldioxidutsläppen inom EU redan minskat med 23 procent de senaste 30 åren. En del av jobbet är redan gjort. Det kanske låter som något positivt, men klimataktivisterna påpekar att siffertrixandet riskerar att invagga oss i en falsk trygghet eftersom ambitionerna inte är så höga som de låter.
Det är förmodligen sant, men det hade också blivit förvirrande att byta basår. Vilket år man räknar från avgör inte var ambitionerna ligger – hade beslutsfattarna velat höja nivån hade de kunnat välja en annan procentsats att minska utsläppen med.
Den svenska självbilden till trots kommer vi inte klara av att inspirera resten av världen till omställning
Men frågan om kommunikation och falsk trygghet kvarstår. En del av ansvaret ligger hos medierna, vars rapportering i Sverige om politiken på EU-nivå är mycket bristfällig. EU är vårt bästa verktyg för klimatpåverkan, trots det toppar inte klimatlagen några stora nyhetssajter i skrivande stund. För att klimatlagen ska kunna invagga oss i någon trygghet alls, falsk eller sann, måste vi känna till den.
En allvarligare brist i klimatlagen är att EU:s utsläpp utanför unionens gränser inte räknas in i målet. Den klimatförstöring som orsakas av EU-medborgare som reser till och från unionen, tillverkning och frakt av saker vi köper från andra delar av världen hamnar utanför statistiken och ambitionen med minskade utsläpp. Som Thunberg och de andra klimataktivisterna påpekar, betyder detta att en tågresa från Köln till Aachen skulle räknas som ett större utsläpp än en flygtur till Bangkok i EU:s bokslut.
Det är förstås bisarrt. Men det finns andra sätt att lösa frågan. Klimattullar skulle till exempel ta oss en bra bit på vägen. EU-kommissionen kom med idén i somras och väntas ha ett mer konkret förslag färdigt nästa år. Med tullar anpassade efter varors klimatpåverkan kan EU börja påverka utsläppen som sker utanför unionen. Som USA:s största handelspartner och Kinas mest värdefulla exportmarknad skulle man dessutom med sådana tullar kunna få världens största utsläppare att skärpa sig. Det vore ett mycket bra komplement till klimatlagen.
Jytte Guteland har inte löst klimatkrisen. Men den nya klimatlagen visar två saker: för det första, att ett systemskifte är på gång inom EU. Ambitionerna höjs ständigt och det finns en stark vilja att ta ledningen internationellt i klimatfrågan. Även om EU-kommissionen håller tillbaka parlamentet, är den nya kommissionen under Ursula von der Leyen mer tillmötesgående än motsvarigheten ledd av Jean-Claude Juncker förra mandatperioden, som till exempel sa nej till klimattullar.
För det andra bekräftar klimatlagen att det är på EU-nivån vi har störst chans att rädda klimatet. På nationell nivå saknas tyngden – den svenska självbilden till trots kommer vi inte klara av att inspirera resten av världen till omställning. På den globala nivån saknas viljan. I EU finns kombinationen – vi är många, och de allra flesta vill förändra och leda. Vill vi svenskar vara med på den resan är det hög tid att öka den allmänna medvetenheten om EU, lära oss hur unionen fungerar och hur vi kan påverka världen genom den.
Susanna Kierkegaard är politisk skribent och har tidigare jobbat i Europaparlamentet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
