EU:s verkliga vägval

I praktiken har vi idag två arbetsmarknader. En där svenska kollektivavtal gäller och en där utstationerade företag konkurrerar med lägre löner. Därför är det så viktigt att fortsätta arbeta för ett EU som är mer än fria marknader.

Stefan Löfvens EU-tal i Uppsala i veckan innehöll inga överraskningar. Sverige ska vara en fortsatt lojal och stabil medlem i EU. Ett land som accepterar gemensamt fattade beslut, anpassar sig till EU:s lagar och direktiv. Men som motsätter sig ökad överstatlighet.

Däremot vill regeringen lyfta den sociala dimensionen i EU-samarbetet. I november stundar ett EU-toppmöte i Göteborg om EU:s sociala pelare, i hög grad tillkommet på initiativ av den svenska regeringen. Tidigare i veckan enades rådet om nya regler för utstationerade företag. Detta har länge varit en hjärtefråga för den rödgröna regeringen i Sverige och är onekligen en stor framgång för Löfven och Sverige. Och en lite överraskande miniseger.

Ingen behöver väl sväva i tvivelsmål om att EU är i kris. Först i form av en långdragen ekonomisk nedgång efter finanskraschen 2008 och sedan tydligt illustrerad av EU:s oförmåga att ta gemensamt ansvar i flyktingfrågan.

Socialdemokraterna talar om att förslaget kommer att leda till »lika lön för lika arbete på samma plats«. Vilket nog bara delvis är sant.

De tunga aktörerna inom EU-systemet argumenterar för att det nu är dags att fullborda unionsprojektet. Det politiska stödet för en sådan manöver är svagt, för att uttrycka sig diplomatiskt. Men som vanligt kan det bli ett litet steg. EU-kommissionen föreslår nu att EMU-länderna ska få en egen ekonomi- och finansminister och en egen budget. Den lär inte bli stor nog att effektivt kunna utjämna konjunktursvängningar.

Men i botten ligger ännu större obalanser mellan den inre marknadens friheter och de svaga eller obefintliga sociala motkrafterna. Den tidigare ordföranden i EU-kommissionen, José Manuel Barroso, var en gammal maoist som med åren hade blivit tämligen nyliberal. Den nuvarande ordföranden, Jean-Claude Juncker, har en bakgrund i den fackföreningsanknutna kristdemokratin. Han har adresserat de sociala frågorna. Det är bakgrunden till förslaget om den sociala pelaren som nu ligger på EU:s bord.

Juncker har också drivit på för att revidera utstationeringsdirektivet. Som vanligt blev det en kompromiss. Och ett beslut om att om fyra år (!) ska ett utstationerat företag bara kunna verka i ett land under tolv månader (med möjlighet att förlänga ytterligare sex månader). Socialdemokraterna talar om att förslaget kommer att leda till »lika lön för lika arbete på samma plats«. Vilket nog bara delvis är sant.

För företagen blir det ändå billigare med utstationerade företag eftersom vissa försäkringar och avsättningar till pension inte kommer att räknas in. Ändå är det förstås ett steg i rätt riktning.

Istället har konkurrens på lika villkor gynnat industrialisering, effektivisering och uppkvalificering.

Här hemma är det uppenbart att vi inte har någon Juncker på den borgerliga sidan som tar det sociala ansvaret på allvar. DN:s ledarsida talar om »protektionism«. Svenska Dagbladet om »handelshinder«. Och Centerpartiets Eskil Erlandsson är orolig för den svenska modellen och att arbetsmarknadens parter inte ska kunna sätta lönen.

Det senare måste bero på ett missförstånd. Det är just förhandlingar om lönen som har omöjliggjorts med dagens konstruktion. Avskaffandet av lex Laval i våras ger faktiskt facket denna möjlighet vad gäller utstationerade företag. Och upplysningsvis är en central beståndsdel i den svenska modellen att företagen inte ska konkurrera med underbud eller social dumpning. Istället har konkurrens på lika villkor gynnat industrialisering, effektivisering och uppkvalificering.

I praktiken har vi idag i vissa sektorer två arbetsmarknader. En där svenska kollektivavtal gäller. Och en där utstationerade företag konkurrerar med lägre lönekostnader. Det leder till att företag med bra löner och villkor att konkurreras ut. Detta har i hög grad redan hänt i transportsektorn och delvis också i bygg- och anläggningsbranschen. Men inte bara där. Utstationerade bemanningsföretag finns redan i ytterligare andra branscher och sektorer.

Det som står på spel är inte bara den svenska arbetsmarknadsmodellen utan ytterst den svenska välfärdsmodellen. Det är i själva verket en ödesfråga som kommer avgöra EU:s framtid. För utan synliga och tydliga motkrafter till den fria marknaden kommer EU-projektet aldrig att överleva.