Söndagskrönika Utvecklingen i Turkiet fortsätter att vara en fara för befolkningen i Turkiet, Mellanöstern och Europa, och det är dags att frysa förhandlingarna om EU-medlemskap tills landet åter är på rätt spår, skriver Evin Incir, samordnare för demokratistöd vid Palmecentret.
Det mediala fokuset må ha stagnerat men massarresteringar av politiker, journalister och oliktänkande fortsätter. Dessutom verkar de kritiska röster som till en början hördes runtom i världen nu ha tystnat.
Ett år har passerat sedan Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ, partiledare för det socialdemokratiska HDP, greps. Selahattin Demirtaş sitter fortfarande bakom lås och bom utan att någon rättegång har påbörjats.
Jag var själv på plats i Ankara i början på juli tillsammans med en delegation från det europeiska Socialdemokratiska partiet för att bevaka rättegången mot Yüksekdağ. Men det var inte en rättegång värd namnet.
Olika bud om vilka som fick observera rättegången gavs inom ramen för några få timmar. Dessutom berättade vissa diplomater att de blivit uppringda av det turkiska Utrikesdepartementet med rekommendationen om att inte delta på rättegången eftersom »det kunde bli stökigt«.
Till slut fick några få utländska politiker och diplomater delta, men de allra flesta av oss, däribland jag, fick vända om och gå därifrån.
Det mest alarmerande var att det gavs en tydlig order om att inga utländska journalister fick befinna sig på plats.
Det mest alarmerande var att det gavs en tydlig order om att inga utländska journalister fick befinna sig på plats.
Det sägs att »det som inte hörs finns inte«. Detta verkar den turkiska AKP-ledda regeringen ha förstått alltför väl.
Det handlar inte längre om att bara tysta inhemsk media, utan också att begränsa möjligheten för utländska medier att kunna rapportera om de många fortsatta kränkningarna mot grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter.
Turkiet fortsätter att ha en viktig roll i regionen, inte minst när det gäller flyktingpolitiken, och sitter på makt. Just därför daltas det med Turkiet.
Visst är det viktigt att använda diplomatin som det yttersta redskapet för att nå lösningar. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och AKP-regeringen verkar dock ha inte ha någon som helst vilja att förändra inriktning på sin nuvarande politik.
Regeringens ambition fortsätter att vara att skapa en ny modern version av det gamla ottomanska riket.
Även om det kanske inte längre handlar om att utöka de territoriala gränserna, utan snarare om politiskt och ekonomiskt inflytande.
Regeringens ambition fortsätter att vara att skapa en ny modern version av det gamla ottomanska riket.
Med den fortsatta utvecklingen i Turkiet, och eftersom ingen indikation finns på att en förändring kommer komma till stånd, finns ett av många politiska tillvägagångssätt: att frysa de fortsatta EU-medlemsförhandlingarna tills den AKP-ledda regeringen åter visar intresse för demokrati, mänskliga rättigheter och jämlikhet för alla människor i landet.
Att ett land vars regering inte har några som helst intentioner till att föra landet mot en positiv utveckling fortsätter få ekonomiskt och politiskt stöd från EU och dess medlemsstater kan aldrig vara rätt.
Evin Incir är samordnare för demokratistöd via partianknutna organisationer på Olof Palmes internationella Center och före detta generalsekreterare för IUSY – Världens unga socialdemokrater.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
