Exit Juholt

Det var EU-debatt under S-kongressen i Malmö 2005, Håkan Juholt representerade partistyrelsen. När debatten var över sprang vi på varandra i kongressalen. Jag tyckte att han hade överdrivit på ett osnyggt sätt i ett inlägg och framförde min åsikt. ”Om man inte ljuger lite kan man förlora vad som helst”, sa den alltid sympatiske Juholt och log med hela ansiktet. Jag skrattade, tänkte ”typiskt Juholt” och skrev ned den roliga kommentaren i mobiltelefonen.

I dag fullföljde Juholt en tradition i det parti han är så troget. Han sätter partiet framför den egna personen. Krisen blev för djup, läget för hopplöst, vägen mot 2014 omöjlig.

Juholts avgång är inte ett resultat av de olika politiska åsikter som ryms inom S. Att situationen var ohållbar kan exemplifieras med en rad ord som med Juholt fick nya betydelser: Pensionsöversyn, hyresbidrag, Libyen, temporära medborgarskap, tryckpressar, skuggbudget, a-kassa, Sälen.

Som en fond till Juholts avgång finns den gradvisa försvagningen av socialdemokratin som är tydlig i hela Europa. Socialdemokraternas usla opinionsläge beror inte bara på Juholt, och får inte sin lösning bara för att Juholt avgår.

I den senaste tidens S-cirkus finns också en mängd allvarliga och mindre uppmärksammade aspekter. Riksdagsgruppen krymper och blir mer likriktad. Nya stjärnor lyser med sin frånvaro. Sammanslagningen av kanslierna på Sveavägen 68 och i riksdagen blev dyr, talanger förlorades, den nya organisationen hackar ännu. Avpolletteringen av Thomas Östros gjorde att hela budgetkansliet sa upp sig, vilket skapade ett hål som inte har kunnat fyllas. Gamla arvssynder – bristande långsiktig opinionsbildning, ålderstigen organisationsstruktur, formerna för hur till exempel partiledaren väljs – har levt vidare utan åtgärd.

Vad gäller just valet av ny partiledare är situationen exceptionell. De interna stridigheter som pågick inför öppen ridå efter valet 2010 avskräcker. Kanske så mycket att en snabb lösning konfirmerad av partistyrelsen, tänk Ingvar Carlsson 1986, kan accepteras. Men i så fall måste kandidaten vara i absolut tungviktsklass. Finns någon mer än Pär Nuder som motsvarar det kriteriet?

Annars lär en mer traditionell process följa, med valberedning och kongress. Men redan nu hörs legitima krav på en mer öppen och demokratisk process, som börjar bli standard såväl i Europas S-partier som i svensk politik. Andra kommer att hävda att den traditionella metoden, som Berit Andnor ledde sist, är att föredra. Att trenden går mot mer öppenhet, och att Andnor inte alls lyckades med sitt arbete sist, talar för att det blir formdebatt innan kandidatdebatten ens har börjat.

I vilket fall som helst finns en grundläggande förhoppning. Sveriges socialdemokrater bör lära av Juholts besked i dag och sätta omsorgen om det egna partiet framför den egna personen. De bör fortsätta arbetet mot barnfattigdomen, ta lärdom av hur Juholt lyfte kulturfrågorna, inspireras av hans ideologiska glöd och lust inför politiken.

Törs vi även hoppas på en vårvinter där det en gång statsbärande partiet låter bli att bjuda på ett offentligt slagsmål i sandlådan?

Men för Juholt personligen kunde den rekordkorta tiden som partiledare bara avslutas på ett sätt. Det finns nämligen en grundregel i politik, som Juholt missförstod 2005, som han aldrig anpassade sig till när ansvaret växte och granskningen ökade.

Om du slarvar, skarvar och skjuter från höften kan du förlora vad som helst.