Socialdemokraterna har i praktiken varit i ett ledarlöst tillstånd sedan valet 2010. Det finns alltså en förhistoria till dessa dagars turbulens kring Håkan Juholt. Men händelseförloppet är ändå häpnadsväckande. Sammanbrottet utspelas nu inför öppen ridå. Länge var svensk socialdemokrati världens starkaste demokratiska vänsterparti. Partiet har backats upp av en stark organisation. Och begåvats med ett skickligt och lyhört ledarskap. Detta är nu historia.
Valet av Håkan Juholt var på alla sätt en högoddsare. Han tog partikongressen 2011 med storm. Juholt höll ett engagerat anförande och utstrålade självförtroende. Partimedlemmarna jublade. Även om ett utspel om kommande pensionsöverläggningar med LO, TCO och Saco vittnade om en förbluffande orutin. TCO och Saco är ju partipolitiskt neutrala, reträtt följde.
Frågan är hur det sedan kunde gå så här illa.
Mona Sahlin misslyckades på sin tid med att överbrygga konflikterna inom partiet. Men de har skärpts ytterligare under Håkan Juholt. Och har alltmer har de kommit att koka ner till honom själv personligen. Dessvärre har han själv snarare underblåst motsättningarna. Strax efter partikongressen uttalade han sig exempelvis nedlåtande om Thomas Bodströms nya bok. En partiledare bör nog undanhålla sig från att desaouvera personer som tills nyligen har ingått i partiledningen.
Under en lång tid har olika uppgifter om honom själv passerat revy i medierna. Han har vid flera tillfällen talat om att personer vill skada honom eller planerar en kupp mot honom. Möjligen har han rätt. Problemet är att han därigenom snarare underblåst spänningarna i partiet. Och i praktiken underminerat sin egen position. Var han riktigt medveten om vad som krävs av en partiledare?
Nu delas partiet dessutom i två läger: De som är för Håkan Juholt. Och de som är emot honom. I går krävde ett antal partidistrikt att han skulle avgå. Andra ställde sig bakom honom. Läget är explosivt. Något liknande har inte inträffat på nationell nivå sedan 1917. Verkställande utskottets möte i januari 2012 kan skriva historia. Eller snarare sätta punkt på en framgångsrik socialdemokratisk historia.
Man kan tycka vad man vill om politiken i vår tids mediesamhälle. Men ingen kommer runt det faktum att personlighet och karaktär är oerhört viktiga parametrar. Det är inte bara Juholts bostadsaffär som tärt på förtroendet. Juholts många misstag och missgrepp har rest allvarliga frågor. Det är inte heller fråga om enstaka felsägningar. Snarare rör det sig om ett mönster.
Därutöver är frågan om han farit med osanning. Han har hävdat att det finns en skriftlig överenskommelse om TV-debatter med V och MP. Något de senare förnekar. Han har skyllt debaclet kring budgeten och a-kassan på tjänstemännen i riksdagsgruppen. Tidningsuppgifter i Dagens Industri gör gällande att det var han själv som strök en satsning på a-kassan. Inte så konstigt att socialdemokraternas opinionssiffror rasar i snabb takt. Räknat från valet 2002 rör det sig snart om en halvering av väljarstödet. Och Håkan Juholts egna förtroendesiffror är hopplöst låga.
Juholt har förstås anhängare som står vid hans sida till det bittra slutet. Hans vänner menar att problemen i grunden hänger samman med det interna krypskyttet. Men med tanke på alla allvarliga felsteg har nog kritiken varit hovsam och försiktig. En annan försvarslinje är att medierna och särskilt de borgerliga medierna jagar honom. Vilket förstås är sant. Ytterligare ett annat argument är att det bara är en elit i Stockholm som inte gillar en kille från Oskarshamn.
Men i grunden präglas Socialdemokraterna av en djup och strukturell ledarskapkris. På vilken Håkan Juholt är ett symptom. Luften håller på att ta slut i den socialdemokratiska rörelsen. Väljarna flyr och medlemmarna tappar sugen. Allt detta bottnar i en politisk oförmåga att i vår tid formulera den socialdemokratiska idén i praktisk politik. Den försvinner liksom bakom storvulna allt mer tomma ordval. Och mellan två omöjliga positioner. Mellan de som drömmer sig tillbaka till 1970-talet. Och mellan de som med en dåres envishet försvarar de senaste 15 årens politik. Senast illustrerad av Stefans Sterns ”sitt i båten” och ”förändra inget”-budskap i en debattartikel i DN härförleden.
Socialdemokratin är ledarlös. Tills någon formulerar dess politiska idé. Eller tills verkställande utskottets nästa möte.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
