Med sin stolta historia av antirasistiskt och antifascistiskt arbete är fackföreningsrörelsen en av de viktigaste aktörerna för att bekämpa och motverka intolerans. Det skriver Alex Bengtsson, utbildningschef på Stiftelsen Expo.
Att intoleranta partier som Sverigedemokraterna gjort inbrytningar inom arbetarklassen är sedan länge ett känt faktum. Jens Rydgrens senaste forskning både bekräftar och förstärker den bilden. Det finns givetvis undantag i Europa men både partier som likt Sverigedemokraterna har rötterna i den övervintrande fascismen och de intoleranta partier som växt fram som ur skattemissnöjesrörelser har i dag i många länder arbetarklassen som sina starkaste väljarbaser.
Med sin stolta historia av antirasistiskt och antifascistiskt arbete och en värdegrund som står i direkt motsättning till Sverigedemokraterna och liknande partiers idéer blir fackföreningsrörelsen därför en av de viktigaste aktörerna för att bekämpa och motverka intoleransen.
Mot denna bakgrund har Stiftelsen Expo alltid sett fackförbunden som viktiga allierade. När vi för sex år sedan började organisera upp vår utbildningsverksamhet föreföll det sig naturligt att hålla utbildningar för medlemmar inom fackföreningsrörelsen.
I nuläget arbetar vi med tre större samarbetsprojekt inom fackföreningsrörelsen. I LO:s utbildningssatsning ”Alla kan göra något” samt i två separata utbildningsprojekt i Byggnadsarbetareförbundet och IF Metall. Runt om i landet finns det nu fackliga aktivister med en gedigen antirasistisk utbildning i bagaget. Fackliga företrädare som tar diskussionen vid både fikaborden på arbetsplatserna och inom arbetarrörelsen.
Något vi har lärt oss under de åren som vi har arbetat nära fackföreningsrörelsen är att det finns en längtan inom förbunden att snacka och ideologi och politik. Föreläsningar om exempelvis Sverigedemokraternas historia slutar ofta i diskussioner om fackets roll i samhället och utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är inte heller ovanligt att vi stöter på en viss frustration när det gäller bristen på tillfällen att diskutera viktiga samhällsfrågor. Att fackförbunden på sina håll förlorat rollen som en folkbildande rörelse är uppenbart berättigat irriterande för många medlemmar. Viljan att fackförbunden ska vara en politisk rörelse snarare än ett gäng försäkringsbolag är stor.
Jag menar att en levande politisk debatt inom facket är en grundläggande förutsättning om intoleransen ska motverkas. Den rörelse som på landets arbetsplatser kan ta diskussionen är en politiskt medveten antirasistiskt fackföreningsrörelse. Att ha företrädare ”på golvet” som kan snacka om sina frågor med sina kollegor gör förmodligen tusen gånger mer skillnad än slentrianmässiga besök av riksdagspolitiker.
Den antirasistiska rörelse i Europa som på senare år har lyckats trycka tillbaka extremhögern till den politiska marginal där den hör hemma är den brittiska kampanjen “Hope not hate”. Kampanjens metoder har varit att med ett positivt budskap länka ihop lokalsamhällen och arbetsplatser. I många av de städer där högerextrema British National Party förlorat sitt stöd är det just fackliga aktivister som varit bärande i kampanjen. De fackliga aktivisterna har haft tillgång till arbetsplatserna och redan varit en naturlig del av dem. Till skillnad från högerextremisterna. En liknande situation skulle absolut kunna uppstå även i Sverige. Inom hela den fackliga rörelsen finns engagemanget att göra något. Som vanligt handlar det om att prioritera.
Alex Bengtsson, utbildningschef på Stiftelsen Expo.
Läs också Bella Franks text om hur högerradikala partier blivit bättre på att attrahera arbetarklassen i Tidsskriften Arena > >
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
