Aldrig tidigare har så många personer uppfattat sig själva som ideologiskt höger i Sverige. Det är 47 procent som säger sig vara höger och 34 procent vänster enligt SCB:s rapport “Åttapartivalet 2010“, som presenterades strax före jul.
Ett halmstrå att klamra sig fast vid är konstaterandet att fler personer än någonsin ser sig som antingen vänster eller höger. Det vill säga, den ideologiska konflikten existerar (hur det ser ut bland kulturarbetare och kulturskribenter särredovisas inte).
Genom att jämföra väljarnas svar på frågor om sociala reformer, skattesänkningar, marknadsekonomi och familjens ställning åren 2006 och 2010 kunde dessutom vad som kallas för en vänstervind skönjas.
Men den vänstervinden kan efter 2011 inte direkt sägas vara i Dagmarklass. Starkare kraft har däremot förhoppningarna om vad den nyvalde partiledaren Jonas Sjöstedt (V) ska kunna åstadkomma. För i alla fall kongressdeltagarna verkade svepas med när Sjöstedt som nyutsedd partiordförande höll sitt första tal med fokus på miljöfrågor och arbetsmarknad.
Apropå Vänsterpartikongresser är det tio år sedan Gudrun Schyman orsakade stormbyar med det så kallade Talibantalet.
Ett “Gissa partiledaren”-quiz kan dock spegla feminismens ställning bland de svenska riksdagspartierna. Till exempel, vem sa hösten 2000: Ingen klass är så förtryckt som kvinnorna?
Tio år är förvisso lång tid, men visst känns det än mer fjärran att partiledare efter partiledare då gjorde f-ordet till sitt. Jämställdhetspolitiken har heller aldrig följt någon logik, så vid samma tid stod samtidigt den stora striden om könsmaktsordningens existens. I dag erkänner till och med Moderaterna könsmaktsordningen. Men, som Sjöstedt konstaterade i sitt tal, dagens jämställdhetspolitik har visat sig helt oförmögen att uppnå förändring.
Under de fyra minuter som Jonas Sjöstedt ägnade åt uttalade feministiska frågor tog han upp att han vill se till att jämställdhetspolitiken åter ska handla om politiska reformer för rättvisa och frigörelse. Minst sagt på tiden.
Utifrån hur vårt samhälle glider isär borde ett tydligt och genomgripande feministiskt perspektiv vara en självklarhet för de partier som vill utgöra ett alternativ till regeringskoalitionen. För, som vi vet, kvinnors villkor är betydligt sämre i så väl medel– som arbetarklass.
Tänk om applåderna från Uppsala kunde växa och åstadkomma en Sjöstedteffekt som återinför f-ordet bland oppositionens ledare och i dess politik. Det är nämligen den enklaste vägen för att få medel- och arbetarklassväljare att återupptäcka gemensamma intressen – och det krävs både för omfördelning och en ny regering. Ack, ljuva drömmar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
