krönika Banden mellan facken och Socialdemokraterna är mycket starka, och samarbete uppmuntras från båda parter. Det skapar trovärdighetsproblem, som spiller över på LO:s nya skattepolicy, skriver Melinda Kandel.
Höjd kapitalskatt, rättviseskatt för inkomster på en miljon och återinförd arvs- och gåvoskatt. Det är några av de förslag från LO och medlemsförbunden som under veckan vållat debatt. Det är hög tid att januariavtalets skrivelse om en ny, omfattande skattereform blir verklighet, menar man på DN Debatt, där förslaget först presenterades. ”De som tjänar oerhört mycket har en större bärkraft, och kan också avstå mer.”, säger LO-basen Susanna Gideonsson i TV4:s Rapport, angående förslagen.
Det är inga dåliga förslag och inte heller en dålig motivering. Så som artikeln framhåller, har inkomstskillnaderna i Sverige i decennier ökat snabbare än i något annat OECD-land, så det är hög tid att något görs. Ändå lämnar detta mig med en känsla av— ingenting.
16 mil från LO-borgen och med en 80 000 kronor lägre månadslön än Gideonsson, stretar undersköterskorna på i min hemstad Norrköping. Tempot växlas ständigt upp och otryggheten blir allt större. Den fackliga anslutningsgraden är en spillra av vad den en gång varit.
”Varför går ni inte med?”, frågade en kamrat till mig en gång fyra hemtjänstarbetare. En hade lämnat, och två vägrade aktivt gå med i facket. Skälet för alla tre, var att den lokala fackliga företrädaren samtidigt satt i kommunfullmäktige och röstade för nedskärningar i deras verksamhet.
I praktiken blir man själv den som administrerar och genomdriver klasskampspolitik från höger.
Så här ser det ut i den fackliga världen. Banden mellan LO, medlemsförbunden och Socialdemokraterna är mycket starka, och ett nära samarbete uppmuntras från båda parter. LO tror sig kunna påverka politiska beslut i en riktning som gynnar medlemmarna om de förtroendevalda även sitter med och styr i de politiska rummen, och vänsterflygeln i Socialdemokraterna tror sig kunna dra partiet åt vänster med fler proletära arbetare som tar plats. I praktiken blir man själv den som administrerar och genomdriver klasskampspolitik från höger.
Standardsvaret på ovanstående kritik brukar vara något i stil med: ”hade högern styrt och inte vi hade det varit ännu värre! Vi är i den här sitsen för att väljarna har röstat fel!”.
Men hur ser det då ut på den fackliga fronten? Parlamenten är ju inte de enda platser där samhällsförändringar kan äga rum, tvärt om är ju fackens själva syfte att under hot om strejk driva fram förändringar till det bättre för löntagarna. Med det eländiga parlamentariska läget och den skenande ojämlikheten i samhället borde det väl då strejkas i parti och minut, kan man tro.
Men det är precis tvärt om. Sedan 1980-talet har strejkerna stadigt minskat i antal, i takt med att klassklyftorna växt. Parallellt går en retorisk förskjutning att urskilja i hur man från fackligt håll talar om strejken och om själva syftet med fackföreningarna. Den svenska arbetsmarknadspartsmodellen betonas och lyfts fram alltmer, liksom förhandling och stabilitet. Fred på arbetsmarknaden hålls som ett ideal, och strejken talas om som ett mycket farligt vapen som bara ska användas i yttersta nödfall. Helst inte alls.
Förhandlingens seger över strejken tog sig ett tydligt uttryck i de lagstadgade begränsningar i konflikträtten som genomdrevs 2019, efter förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Intentionen att reducera strejkerna fick genomslag direkt, och 2020 blev så det första året någonsin med noll strejkdagar. Hos Kommunal var strejken dock nära, när hela avtalsdelegationen gav ett rungande nej till medlarnas bud om nytt kollektivavtal. Förbundsstyrelsen hindrade det från att ske— genom att köra över delegationen och acceptera budet.
Att det finns en tveksamhet hos många inför facken är kanske inte så svårt att förstå. Och kanske hade LO:s skatteutspel fyllt mig med någon slags känsla om det hade varit genuint.
Men det här är ett förslag som förmodligen inte ens är tänkt att gå igenom i riksdagen. Gideonsson är inte bara LO-bas, hon sitter även med och styr i Socialdemokraternas verkställande utskott. Hon vet att riksdagens högermajoritet knappast kommer släppa igenom detta. Dessutom står skrivelserna i Januariavtalet, som man hänvisar till i artikeln, i direkt strid med flera andra direktiv.
Att delar av LO dessutom förhandlat fram inskränkningar i anställningsskyddet som inte ens Fredrik Reinfeldt vågade sig på, men som i motsats till skatteförslaget ser ut att snart kunna bli till lag, gör inte gott för trovärdigheten.
Melinda Kandel är städare, skyddsombud och aktiv i Vänsterpartiet. Hon praktiserar som opinionsskribent hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
