Facket allt viktigare för jämlikheten

Ledare Att minska klyftorna i en tid då många gett upp hoppet är en utmaning. LO:s program för jämlikhet är en seriös ansats från facket att göra sin del.

En gång i tiden präglades Sverige av en uppåtgående jämlikhetsspiral. Välfärdsstatens utformning gjorde att det lönade sig att agera solidariskt; bästa sättet att slå vakt om sina egna intressen var att också värna andras. Nu har spiralen vänts uppochner. Nyliberalismen gör anspråk på att stå för en opolitisk ekonomisk rationalism. I själva verket har man aktivt förändrat samhället för att fostra ett annat beteende hos oss. Medborgare har blivit kunder. Samverkan förbytts i konkurrens. Vi kan tala om en asocial ingenjörskonst.

Nu har ojämlikheten dragits så långt att själva frånvaron av jämlikhet blivit ett av de största hindren för ökad jämlikhet. Jämlikhet är en framgångsrik politisk idé, men endast så länge människor tror att den kan förverkligas. Den bristande framtidstron är en av Sverigedemokraternas främsta tillgångar. Den som uppnått en grundläggande trygghet kan också, i ett alltmer ojämlikt samhälle, frukta att mista den. Om man då inte tror på möjligheten att fördela från de allra rikaste till det stora flertalet kan talet om minskade klyftor istället uppfattas som ett hot om att alla som har det sämre än en själv ska få det bättre, medan man själv får stå tillbaka.

Facket behöver inte vänta tills man vinner majoritet i något val.

Så ser dagens politiska moment 22 ut: för att människor ska rösta för en offensiv jämlikhetspolitik krävs en ökad framtidstro. För att människors framtidstro ska öka krävs att en offensiv jämlikhetspolitik genomförs och får genomslag.

I denna kontext landar LO:s program för jämlikhet. Det reser krav på politiken – många bra krav – men dess största förtjänst är att den visar hur jämlikhet inte bara skapas genom att i efterhand rätta till med fördelningspolitik, utan att förhindra att klyftorna överhuvudtaget uppstår. Det ger facket självt, med dess direkta påverkan på ekonomin och välståndsfördelningen, en nyckelroll.

Den svenska modellen fungerar ju så, att maktförhållanden till stor del beror på styrkan hos fack och arbetsgivare. Och när facket riktar krav mot arbetsgivarna är uppslutningen en helt annan än om ett parti vill beskatta höginkomsttagare eller fastigheter.

LO slår i ett antal punkter fast vad man själv ska göra för att öka jämlikheten. Kraftfulla satsningar på att behålla och värva medlemmar är helt nödvändiga. Stärkt anställningstrygghet och heltidsnorm måste vara en gemensam facklig prioritering.

Särskilt viktigt är poängterandet att LO ska verka för att löneandelen i Sverige och våra konkurrentländer ökar. För att svenska löneökningar inte ska hota jobben krävs att lönerna ökar även i övriga Europa. Då lönebildningen ser olika ut i olika länder, där Sveriges kollektivavtalsmodell utgör ett undantag, är denna samordning svår. Europeiska krav på lagstadgade minimilöner är kontraproduktiva ur svenskt perspektiv. Men det får inte hindra facken från att tillsammans med europeiska kollegor utveckla strategier för hur en större del av de värden som produceras ska tillfalla löntagarna.

Facket behöver inte vänta tills man vinner majoritet i något val. Man har redan medlemmarnas uppdrag att verka för ökad jämlikhet gentemot arbetsgivarna. Svenska fack har slagit vakt om reallönerna mer framgångsrikt än i många andra länder, vilket gör att löneinkomsterna inte har så stor del i den ökade ojämlikheten. Men skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän har ökat.

Att vända (o)jämlikhetsutvecklingen kräver både fackliga strategier och politiska beslut. Men när politiken, som Karl-Petter Thorwaldsson beskrev på pressträffen, är upplåst kan facket gå före och i kraft av sin egen styrka minska klyftorna. Löneökningar på bekostnad av vinstandelen skulle ge hopp om att en ökad jämlikhet som gynnar breda löntagargrupper är möjlig. Så sås fröet till en framtidstro, så att spiralen på sikt åter kan bli uppåtgående.