Facket har inget hängavtal på januariuppgörelsen

LEDARE De fackliga organisationerna har tagit ansvar för Sverige i decennier. De, och löntagarna, förtjänar bättre än dagens respektlösa behandling.

Facket har inte bett om pressade villkor på arbetsmarknaden och behöver varken lyda Stefan, Annie, Isabella, Per eller Nyamko. Löntagarna förtjänar bättre än regeringens och oppositionens respektlösa behandling.

Den 23 oktober, ska LO-förbunden, enas om krav inför avtalsrörelsen 2020. Även tjänstemän och akademiker planerar sina upplägg för fullt. Tre miljoner löntagare berörs

Som vanligt ska LO få ihop låglönesatsningar och jämställdhet med gemensamma riktlinjer, vilket verkar bli knepigare än på länge. Såväl Handels, som de fem förbunden inom 6F, och största LO-förbundet Kommunal har flaggat för behov av alternativa lönemärken till det som Industriavtalet, där IF Metall ingår, brukar sätta.

Det lilla, men välorganiserade industriförbundet Pappers går dessutom ut och kräver lyft på 4 procent från sina vinstrika motparter, En nivå som för övrigt får stöd från bankekonomer. Årets avtalsrörelse möter annars långt hårdare motvind än tidigare.

Trots rejält med forskning som visar hur jämlikhet, en omfördelande välfärdsstat och starka fack får hela samhället att blomstra fortsätter lönestriden från arbetsgivarhåll ändå alltid att handla om hur klyftorna ska öka.

I år har de till och med flaggat för behov av lönesänkningar, trots att deras makt över arbetskraftsinvandringen redan satt press nedåt på lönerna i sektorer med många utrikes arbetare.

Men dessutom bekämpas löntagarna i år även politiskt via januariöverenskommelsens antifackliga punkter:

• Parterna ska fixa utökade undantag från turordningsreglerna i LAS, annars väntar lagstiftning.
• Parternas framförhandlade etableringsjobb ska gälla även företag utan kollektivavtal, trots att det då inte går att kolla att rätt lön sätts.

(Att förslaget dessutom lades fram innan remissrundan för regeringens vantolkning av parternas eget förslag var avslutad är en hantering Akademikerförbundet SSR:s samhällspolitiska chef Ursula Berge med rätta kallar »skamlig« och ett sätt att slå »undan benen på hela partsmodellen«.)

Nystartsjobbens krav på kollektivavtalade förmåner som avtalspension och försäkringar tas bort, trots risk att dumpa villkoren och gynna oseriösa företag med skattepengar

Lägg till en pågående omdiskuterad omgörning av arbetsförmedlingen, att a-kassan ska bytas mot Flexicurity som ökar arbetsgivarnas möjligheter till godtycke, plus ett antal stora skattesänkningar för företag så kan man konstatera att januariöverenskommelsens arbetsmarknadspunkter gett generöst till arbetsgivarna men inte en smula till facken.

Det är en försvagning av löntagarnas ställning som varken är rimlig eller demokratisk. Snarare kan man tala om en minoritetsdiktatur, iscensatt av två partier med 15 procents väljarstöd bakom ryggen.

Precis som demokratin bygger den svenska partsmodellen på en stark rolluppdelning där fack och arbetsgivare ska ha likställda möjligheter att hävda sin rätt och inte få olika förmåner. Som exempelvis avdragsrätt för medlemskap för den ena sidan (företagarna) men borttagen för den andra (löntagarna).

Staten ska kort sagt vidmakthålla balans mellan parterna.

Att den fackliga sidans förhandlingsstyrka undermineras som en del av regeringspolitiken gör läget extra prekärt. Tvångströjan sitter hårdast på löntagarsidan, medan arbetsgivarna känner att taket höjs och luftar tankar om närmast helt oreglerad uppsägningsrätt. Detta trots att parterna på mindre företag med kollektivavtal tycker det är lätt att komma överens om turordning med nuvarande regler.

Obalansen gav alltså löntagarsidan minskat förhandlingsmandat innan de påbjudna las-samtalen mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv ens kommit igång. Att de nu inledda mötena startar på sådana premisser är närmast att be om ett misslyckande.

Som LO skriver i sin jämlikhetsrapport är förhandlingar om fördelning »fundamentala såväl på arbetsmarknaden som i politiken. Utfallet beror på vilka maktresurser de olika parterna kommer med till förhandlingsbordet.« (s.74)

Maktförhållandena på arbetsmarknaden är ojämlika. Att assymetrin förstärkts genom att regeringen vill hänga mest med arbetsgivarna är inte samma sak som att facken måste göra det.

Facket har inget hängavtal på januariuppgörelsen. De har inget ansvar för den, utan ska enbart jobba för sina medlemmar.

Det är med andra ord mycket mer än lönerna som står på spel, samtidigt som facken syns och hörs betydligt mindre idag än för 10 år sedan. Istället för fackliga representanter intervjuar medier allt oftare näringslivet, eller varandra.

Att LO:s 14 förbund nu gemensamt tagit i hand på att rusta facket och öka organisationsgraden, liksom att slåss för stärkt a-kassa med höjda ersättningar och återinförd avdragsrätt är helt avgörande för den svenska arbetsmarknadsmodellens överlevnad. Växande förbund på akademikersidan räcker inte för att modellen ska vara stabil och representativ.

De fackliga organisationerna har tagit ansvar för Sverige i decennier och förtjänar bättre än dagens respektlösa behandling. Nu måste de jobba tillsammans för att få ordning på parternas relation till regering och riksdag.