SÖNDAGSKRÖNIKAN Den fackliga trenden tycks ha vänt i Sverige – fler och fler ansöker nu om fackligt medlemskap och hoppet om starkare fack lever. Samtidigt pågår en helt annan utveckling på många håll i Europa som innebär dramatisk facklig försvagning, skriver Anna Danielsson Öberg.
Fram till för några månader sedan pekade de flesta fackliga kurvorna i Europa nedåt. Facken tappade medlemmar och har gjort så under många år. På 20 år har antalet fackliga medlemmar i Europa minskat från 66 miljoner till 43 miljoner. Också i Sverige har utvecklingen varit dyster. Visserligen är organisationsgraden på 68 procent år 2019 hög i ett europeiskt perspektiv, men inte i ett historiskt svenskt. Också här har en kraftig minskning skett sedan mitten av 1990-talet då så många som 85 procent var medlemmar i facket.
Inte minst bland LO-förbunden har organisationsgraden minskat och förra året var den 60 procent. Skälet till utvecklingen är att unga antingen ratar facket eller att facken inte förmår organisera de unga. Men sedan effekterna av pandemin på arbetsmarknaden blivit mer och mer uppenbara på arbetsmarknaden har någonting hänt. När reglerna lättades upp för att bli medlem i arbetslöshetskassorna och ersättningen höjdes ökade intresset för att gå med i a-kassorna. Under mars och april ökade antalet medlemmar med över 200 000.
Men många valde också att gå med i facket. Förbund som Handels, Kommunal, Hotell och Restaurang och Unionen vittnar om många medlemsansökningar. Hur många det handlar om vet ingen ännu, en undersökning som German Bender på Arena idé och professor Anders Kjellberg gjort bland ett trettiotal fackförbund visar att det sammantaget handlar om över 30 000 nya medlemmar under mars. Sedan dess har intresset fortsatt, vilket innebär att facken fått ännu fler nya medlemmar.
Den främsta utmaningen nu blir förstås att möta de nya medlemmarna och svara upp mot deras förväntningar. Det är inte helt okomplicerat.
Osäkerheten över vad pandemin långsiktigt leder till är säkert en förklaring till den här utvecklingen. Det ökande intresset kan därmed tolkas som att facket står för något positivt och tryggt – något de anställda anser att de behöver när verkligheten är osäker. Den svåra frågan för facken är varför den trygghet de erbjuder inte alltid är lika intressant. Kan den frågan besvaras borde det vara möjligt att vända trenden med minskande organisationsgrad.
Den främsta utmaningen nu blir förstås att möta de nya medlemmarna och svara upp mot deras förväntningar. Det är inte helt okomplicerat. Många fackförbund har tvingats dra ner på den lokala verksamheten och därmed kan det vara svårt att åstadkomma personliga möten för de nytillkomna medlemmarna.
Samtidigt är det uppenbart att facken och dess företrädare är viktiga aktörer i försöken att hantera pandemins effekter. Fackliga företrädare gör utspel ihop eller med arbetsgivarna. Även om parterna är djupt oense i en rad frågor – till exempel arbetsrätten – blir de gemensamma utspelen ett bevis för att den svenska modellen fungerar. Om det stärker parterna på sikt återstår att se men det är inte uteslutet. Och att fackförbunden får fler medlemmar innebär att deras ekonomi förbättras, liksom deras legitimitet.
Det som händer i pandemins spår i många andra europeiska länder är däremot oroväckande. I min och Tommy Öbergs rapport Facklig höst som presenterades för några veckor sedan visar vi på den fackliga motvinden i Euorpa. I Tyskland var till exempel den fackliga organisationsgraden nere i 15 procent förra året. Men motigast är det för facken i östra Europa. På 20 år mellan 1992 och 2012 tappade facken i tio av de forna öststatsländerna 77 procent av sina medlemmar. Eftersom medlemmarna blir färre försämras fackens ekonomi och deras möjligheter att delta som aktörer i politik och samhälle. I många länder, inte minst Polen och Ungern har också rättigheter begränsats – inte minst fackliga. Det gäller till exempel möjligheten till att strejka och att träffa kollektivavtal. Och arbetsgivare visar lågt intresse för att delta i någon form av partssamarbete. Nu verkar det dessutom som om ledarna i flera europeiska länder använder pandemin som svepskäl för att införa ytterligare begränsningar av fackens rättigheter och möjligheter. Ungern anses inte längre vara ett demokratiskt land och Polen går i samma riktning.
Utvecklingen visar att risken därför är stor för att den fackliga försvagningen fortsätter i många länder i Europa. Det är en utveckling som i så fall på sikt drabbar alla – också de som nu upplever en positiv facklig trend.
Anna Danielsson Öberg är författare och frilansjournalist med lång erfarenhet av arbetsmarknadsbevakning
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
