Fredagskrönikan Publicister får Nobelpris, tar mutor och lurar investerare. Mediebranschen har visat upp hela sitt register på sistone, skriver Jonas Nordling.
Det har varit omtumlande dagar för journalistiken på sistone. I fredags blev det Nobelpris till skrået när fredspriset gick till Maria Ressa från Filippinerna och Dmitrij Muratov från Ryssland för ”sina insatser att skydda yttrandefrihet”. Visst prisas journalistik hela tiden, men då oftast av branschen själv. Det här var ett erkännande av en helt annan dignitet. Och dessutom väldigt lägligt.
För samma vecka kom en minst lika tung nyhet, men på den andra änden av värderingsskalan. I samband med skandalerna kring Österrikes avgångne förbundskansler Sebastian Kurz anklagades nämligen en av landets största tidningar, tabloiden Österreich, för att ha tagit emot pengar från Kurz och hans medarbetare för att producera falska nyheter. Skattepengar dessutom. Tidningen har motsatt sig anklagelsen, och sanningen kanske vi aldrig får veta. Men att Österrike har haft problem med liknande upplägg tidigare är inget hemlighet, något som Dagens Nyheters Lovisa Herold skildrade häromdagen.
Jag har inga djupa kunskaper om kvaliteten på österrikiska medier, mer av anekdotisk karaktär. Under mina år som internationell företrädare för journalistskrået höll de österrikiska kollegerna en låg profil, de tycktes inte vara särskilt välorganiserade. Men jag aktar mig för att avfärda eventuella mutanklagelser som ett isolerat österrikiskt medieproblem. Sanningen är att det finns mindre nogräknade publicister över hela världen.
Som det amerikanska mediebolaget Ozy, där en fascinerande historia vecklats upp den senaste månaden.
Du som hatar journalister har fått vatten på din kvarn.
Ozy grundades 2013 som en digital tidning, och lockade tidigt många investerare. Bland annat gick tyska mediejätten Axel Springer in med 20 miljoner dollar redan 2017. Ozy utvecklades snabbt till ett fullödigt mediehus, med ljud och bildlösningar för en attraktiv publik, The Change Generation som grundarna Carlos Watson och Samir Rao kallade dem. Fler investerare lockades att satsa mångmiljoner i framtida vinster. Men lockropen från Ozys grundare visade sig vara falska.
I september avslöjade New York Times mediekolumnist Ben Smith att Ozys ene grundare Samir Rao hade låtsats vara en representant för YouTube, och att detta hade skett i ett möte med Goldman Sachs i samband med att en investering om 40 miljoner dollar skulle säkras. Bedrägeriet avslöjades efter en kontakt med Youtube, Ozys redovisade trafiksiffror blev ifrågasatta och FBI kopplades in. Ozys ledning försökte krishantera genom att hävda att Rao var psykiskt instabil, men det hjälpte föga. Plötsligt tog alla handen från den tidigare gunstlingen i mediebranschen. Investerare lämnade skutan, toppnamn på redaktionerna sa upp sig.
Den andre grundaren, före detta CNN-ankaret Carlos Watson, höll garden uppe och försökte hålla båten flytande. Men även Watson pekades nu ut som lögnare. Pikant nog kom anklagelsen från paret Ozzy och Sharon Osbourne som drivit en kamp mot bolaget Ozy som Osbourne ansåg inkräktade på familjens varumärke.
Ozy och Ozzy förlikades dock 2019, men efter det berättade Watson i intervjuer att paret istället valt att investera i just Ozy. När korthuset nu föll samman så påpekade Sharon Osbourne med bestämdhet att detta var en lögn. Paret Osbourne hade aldrig placerat en dollar i bolaget. Watson erkände häromdagen att han farit med osanning om Osbournes, och förklarade att han menade att de hade haft möjlighet att investera som en del i förlikningen. Den lilla detaljen att Osbournes avstått hade han utelämnat.
Det gick fort för Ozy att växa. Men resan utför gick ännu snabbare. 1 oktober meddelade Ozys styrelse att bolaget lägger ned verksamheten. Tre dagar senare förklarade dock Carlos Watson att han kommer fortsätta att driva Ozy. Lycka till, säger jag.
Här går det att anlägga lite olika positioner. Du som hatar journalister har fått vatten på din kvarn. Det är en bransch med lögnare och mutkolvar. Absolut. Men avgörande i sammanhanget är att allt ovan vet vi tack vare andra journalister, och det är så det ska vara. Fria medier bygger på fri etableringsrätt. Vem som helst kan bli publicist, även skurkar och banditer. Men när de avslöjas av andra journalister faller deras enda tillgång: Trovärdigheten.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
