I Europa finns en livaktig debatt om riskerna för deflation. Men de senaste veckorna kan man skönja tecken på att frågan också börjar diskuteras här hemma.
Trots att Sverige ska han en inflation på två procent har vi legat långt under målet i tre år. Riksbanken har jagat en inflation med argumentet att man vill dämpa bolånemarknadens excesser. Resultatet är högre arbetslöshet än nödvändigt och att riskerna ökar för att vi dras in i den europeiska stagnationen.
Nu har två av Riksbankens ränteduvor, vicecheferna Karolina Ekholm och Martin Flodén, båda markerat att de menar att den låga inflationen utgör en risk. I en intervju med Svenska Dagbladet för några veckor sedan sa Ekholm att bolånemarknaden inte såg jättealarmerade ut: ”För mig är det i dagsläget viktigare att fokusera på riskerna med att ligga under inflationsmålet länge”.
På LO-ekonomernas seminarium om penningpolitiken i torsdags var Flodéns budskap detsamma, att det inte finns några överhängande risker på bolånemarknaden och att Riksbanken måste ”upprätthålla trovärdigheten för inflationsmålet under en längre tid”.
Alltså: räntan måste sänkas för att pressa upp inflationen lite grann.
För eurozonens länder är läget ännu mer dramatiskt. Där finns ett liknande inflationsmål som det svenska, strax under två procent, men den faktiska genomsnittliga inflationen faller och är nu nere i rekordlåga 0,7 procent.
Fallande priser gör privata och offentliga skulder tyngre att bära. Till detta kommer en ohyggligt svag real efterfrågan. I Spanien är inflationen 16 procent lägre än 2008, före finanskrisen. I Italien är den 12 procent lägre. Det är i mycket ett resultat av den destruktiva europeiska krispolitiken.
Av en krönika av Martin Wolf i Financial Times nyligen kunde man ana att det pågår en het diskussion i Europeiska Centralbankens (ECB:s) styrelse om den fallande inflationen.
Ska man höja inflationsmålet till tre procent för de euroländer som går bra, så att de kan dra upp underskottsländernas efterfrågan? Man kan se framför sig hur ansiktet på tyskarna i ECBs ledning skrynklas ihop inför sådana idéer.
Själva tanken att medvetet höja inflationen är alla tyskar instinktivt emot. De glömmer aldrig hyperinflationen för 91 år sedan. Mer relevant för tyskarna vore att erinra sig att tre procent var Bundesbanks genomsnittsinflation under landets gyllene år 1980–1995.
Det vore bekymmersamt om ECB skulle komma fram till att låg inflation inte är ett hot, eftersom man inte kan komma överens om vad man kan ska göra åt den. Lika bekymmersamt vore det om Tyskland än en gång lägger in ett veto mot ett mer solidariskt Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
