Cyperns parlament avvisade på tisdagskvällen förslaget att landet ska tvingas att införa en skatt på banktillgodohavanden, för att landet ska kunna få ett nödlån av EU, ECB och IMF.
Att idén om en insättarskatt dykt upp beror framför allt på att tyskarna och finländarna inför sina väljare vill kunna säga att de lånar ut minsta möjliga belopp till Cypern. Inrikespolitik, med andra ord.
En bild av detta var den tyske finansministerns Wolfgang Schäubles replik för två månader sedan att Cypern inte var något ”systemviktigt” land för eurons överlevnad. I klartext: ”Jag skiter i om det här lilla struntlandet går i statsbankrutt”.
Men de ryska oligarkerna, som gömt och tvättat pengar på Cypern, ska EU verkligen hjälpa dem? Det är en bra fråga, som EU borde ställt men aldrig fick ur sig när Cypern för fem år sedan släpptes in i euron.
Och ska det bara gälla Cypern? Varför har EU inte reagerat mot den grekiska redarsocieteten, som förra året flyttade miljarder från grekiska banker till banker i London?
Nu sägs att en eller två cypriotiska banker skulle krascha om Cypern fortsätter säga nej till den beska medicin man ordinerats. Men om insättarskatten triggar en utveckling som gör att spararna på Cypern vill ta ut alla sina pengar, så kanske två eller fler banker ändå ställer in betalningarna.
Det inte första gången EU fattar improviserade och ogenomtänkta beslut, som riskerar att framkalla det man vill förhindra. Och som vanligt slipper bankernas ägare att betala notan.
Risker finns för att sparare också i andra länder ska gripas av panik. Frågan är om de insättargarantier som finns på nationell nivå kan stå emot en större europeisk bankrusning efter nejet från Nicosia igår. Fallet Cypern kastar ljus över en annan svaghet, att den bankunion som nu diskuteras inte rymmer några gemensamma europeiska insättargarantier.
Europas bankdirektörer är på krigsstigen, dundrar om att Cyperns insättarskatt hotar förtroendet för banksystemet. Vilket förtroende?
Att finanskapitalet kan ta små länder som Island och Cypern som gisslan, att banker fifflar med räntan, tvättar och gömmer pengar i skatteparadis och att vi om några dagar kanske får se stor insättarpanik, väcker frågan om dessa marknader i grunden är felkonstruerade.
”Är epoken av fria kapitalrörelser bara en bubbla, ödesbestämd att upphöra någon av de närmaste åren, kanske snart?” frågar Paul Krugman på sin blogg med anledning av det som nu händer.
Eftersom en av EU:s centrala friheter är just de fria kapitalrörelserna, är detta en överlevnadsfråga också för unionen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
