Överskottsmålet håller statsfinanserna som gisslan i en ekonomisk politik utan möjlighet till nödvändiga reformer.
»Svensk finanspolitik är fången i doktriner som hindrar den från att ta itu med angelägna uppgifter«. Så skrev den förre finansministern Kjell-Olof Feldt i en debattartikel nyligen.
Doktrinerna, det är att fortsätta med 90-talets ekonomiska politik som kunde vara bra då, men som inneburit alltför stort offentligt och privat sparande och en onödigt hög arbetslöshet.
De angelägna uppgifterna som blivit svåra att ta itu med, enligt Feldt, är bland annat det otillräckliga bostadsbyggandet, illa fungerande kommunikationer och brist på arbetskraft. Det är problem som bara kan lösas med en efterfrågehöjande finanspolitik. Den förre finansministern menar att det är rätt att låna till att renovera den nedslitna offentliga sektorn. Man ska inte vara rädd för att skuldsätta sig, eftersom den här sortens ökade utgifter ger ökade inkomster.
Feldt är inte ensam i sin kritik. I den ekonomiska debatt som förs globalt ifrågasätts 90-talets doktriner allt mer. En hel del av de förslag som börjat diskuteras ute i världen påminner om historiska svenska framgångskoncept – till exempel att små ekonomiska klyftor är tillväxtskapande.
Det ironiska är att ängsligheten att avvika från normerna samtidigt är så stark just i Sverige. 90-talets synsätt präglar i mycket regeringens vårproposition. Och det finanspolitiska rådet ser som sin uppgift att värna renlärigheten i den ekonomiska politiken. Så häromdagen uppmanade de i sin årliga rapport regeringen att föra en stramare finanspolitik de kommande åren – helt i strid med till exempel Kjell-Olof Feldts rekommendationer.
Nu är det tveksamt om rådet får som det vill. Visserligen var riksdagens finansutskotts utfrågning av rådets ordförande Johan Hassler på tisdagen en trist tävlan i vilket parti som skulle vara mest ekonomiskt ansvarsfullt. Men i veckan kom också en liten öppning i debatten, när de borgerliga partierna skrivit ihop sig om att de vill resonera med regeringen om ett lägre överskottsmål. Något som finansminister Magdalena Andersson förklarade var »oerhört positivt«.
Dagens överskottsmål på en procent av BNP gör att regeringen får en buffert på omkring 30 miljarder, pengar som i stället skulle kunna användas till reformer om vi avskaffade målet. Att däremot pruta några miljarder på överskottsmålet i en kompromiss med de borgerliga är inte så mycket att hurra över. Men de borgerliga skulle också med en sådan kompromiss försvåra socialdemokratins möjligheter att föra den expansiva, efterfrågehöjande finanspolitik som Kjell-Olof Feldt efterlyst.
Hur viktigt är att ligga under utgiftstaket, när människor ropar efter reformer, med billiga bostäder för unga, med tåg som går, med en välfärdssektor som är fullt bemannad och att arbetslösa svenskar inte ställs mot nytillkomnas behov att komma i arbete?
2010-talets stora samhällsproblem löses inte med 90-talets förlegade ekonomiska doktriner och regelverk.
Släng ut skräpet. Gör om, skriv nytt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
