Ökande klyftor mellan stad och land är ett problem. Men den reducerande beskrivningen av landsbygderna är ibland än mer problematisk, skriver Isak Bergström, Hela Sverige ska leva.
Klassklyftorna mellan stad och land ökar. Något som bland annat Dagens Arena uppmärksammat. Det är ett viktigt ämne som lyfts. Men de analyser som analytiker Mats Heggemark, SCB och nationalekonomen Charlotta Mellander gör riskerar att förstärka den ökande klyfta som artikeln belyser.
Det finns många schabloniserade bilder av svensk landsbygd, romantiserade, nedvärderande och andra bara förenklade. Men samtliga är destruktiva – de reducerar svensk landsbygd till någonting endimensionellt, fastlåst i en mall.
De här schabloniserade bilderna förstärks också av ett språkbruk som fastnat i att prata om svensk landsbygd som en: landsbygden. När det pratas om städer används oftast plural: städer. Det befäster bilden av svenska landsbygder som likadana allihop. Samma destruktivitet går igen i tendensen att beskriva pengar till landsbygd som stöd. Motsvarande pengar till städer brukar oftare gå under epitet som investeringar eller satsningar.
Mellander säger att det i dag råder ett omvänt demografiskt förhållande jämfört med för 200 år sedan. Då var 90 procent av den svenska befolkningen landsbygdsbor medan 85 procent i dag bor i en tätort. Men landsbygd och tätort kan knappast anses vara varandras motsats då den nedre gränsen för invånarantalet i en tätort är 200 personer.
Ur sociala, kulturella och livsstilsmässiga perspektiv är avståndet från tätorter till omgivande landsbygd betydligt mindre än vad den i en endimensionell värld skulle kunna vara från till exempel Stockholms Stureplan eller Göteborgs Avenyn. I själva verket lever många landsbygder i nära symbios med sina tätorter och mängder med människor rör sig flitigt och dagligen i bägge riktningar mellan dessa.
Mellander beskriver städer som en plats med mångfald och ett rikt utbud. Ett sådant påstående skapar genom sin själva existens en motsats där dessa ting inte finns – landsbygden. Och här börjar det bli riktigt problematiskt.
Visst, livebalettutbudet är tunnare på dalsländsk landsbygd än i Stockholm. Men initiativ som Not Quite i Fengersfors och Ställbergs Gruva i Ljusnarsbergs kommun bedriver färgsprakande aktiviteter på eller i nära kommunikation med sina omgivande landsbygder. De drivs i många fall av landsbygdsbor och erbjuder både variation och kulturrikedom.
När endast städerna beskrivs som samlare av kreativa människor och plats för idéutbyten riskerar dessa nyanser att försvinna. Kvar blir ödemarken, okreativiteten och en och annan romantiskt skimrande tjärn eller vindböljande åker.
Att mena att urbaniseringen är bra för samhället och grunda antagandet på enbart ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga aspekter är att reducera hela samhället till en grå och dystopisk sifferexercis.
Ökande ekonomiska och utbildningsmässiga klyftor mellan stad och land är ett problem. Men vi måste kunna ta upp det och samtidigt våga tala om landsbygder i plural. Annars är det svårt att lyfta den otroliga variation, kreativitet och engagemang som svenska landsbygder besitter.
Isak Bergström, Hela Sverige ska leva, projektledare för #ungapålandsbygden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
