Regeringen gillar långsiktiga mål men smiter undan ansvaret för de kortsiktiga.
Miljövårdsberedningen är en slags ständig utredning, den skapades redan 1968. Sedan dess har den fungerat en tankesmedja inom regeringskansliet: miljömålsberedningen har tagit fram analyser och underlag, varit forum för diskussioner och samordning, och gett råd till regeringen i frågor som rör hållbar utveckling.
Nu får de nya direktiv, och det är inte förvånande att Miljömålsberedningen blir måltavla för Tidöpartiernas systematiska försvagning av Sveriges klimatpolitik.
Som vanligt under bedyranden från miljöminister Romina Pourmokhtari om att det inte handlar om att regeringen vill överge Sveriges långsiktiga klimatmål (nettonollutsläpp 2045 och negativa utsläpp efter det). Tidöregeringen vill bara ”utvärdera etappmålen”.
Aktivt skogsbruk är en omskrivning för den skogsskövling som pågår i Sverige just nu
Det ville minsann Isabella Lövin också, argumenterar den nuvarande miljöministern.
Anledningen till att regeringen vill utvärdera etappmålen är att få dem att stämma bättre överens med EU:s olika målsättningar. EU har ett svåröverskådligt virrvarr av olika mål och beräkningsmodeller, svåra att hålla reda på, men likväl: viktiga mål.
EU diskuterar nu ett nytt etappmål för 2040, som handlar om att unionens medlemsstater ska sänka utsläppen till 90 procent av 1990 års nivå. Det målet stödjer regeringen, säger EU-minister Jessica Rosencrantz. Men, och det här är centralt för att förstå den här regeringens klimatpolitik: det finns nämligen alltid ett ”men” på kort sikt, alltid en ursäkt att skjuta på, försvaga eller urvattna de mål som måste börja uppfyllas med konkreta åtgärder här och nu.
Sverige säger sig därför stödja ett mer ambitiöst etappmål på EU-nivå till 2040, men det ”förutsätter att genomförandet är realistiskt” säger EU-ministern. Och realistiskt är det bara om målet ”främjar ett aktivt skogsbruk”.
”Aktivt skogsbruk” är en omskrivning för den skogsskövling som pågår i Sverige just nu. Det vill säga avverkning av skog i gigantiska kalhyggen, sedan brutal markberedning som sliter sönder blåbärsris, mycel och mossor, och orsakar utsläpp både av koldioxid som varit bundet i marken och skadliga metaller. Ibland gödslas den sönderharvade marken ovanpå det – det vill jordbruksministern, trots stark kritik från forskare, se mer av – och sedan planeras en monokultur av snabbväxande plantor. Inte sällan av contortatall som är ett främmande trädslag i Sverige och som riskerar att bli invasivt, det vill säga tränga ut inhemska arter.
Resultatet är inte ”skogsbruk”, utan stora, sterila trädplantager. Inte rika ekosystem, utan brandfarliga ekologiska öknar. Det tar många årtionden innan det som växer på plantagen tar upp lika mycket koldioxid som den skog som stod där innan. Årtionden som vi inte har.
Budskapet är alltså: gärna nya etappmål från EU, bara vi får fortsätta som vanligt. Särskilt med det kortsiktigt lönsamma men långsiktigt förödande ”aktiva skogsbruket”.
Det bådar inte gott för Sveriges möjligheter att uppfylla klimatmålet till 2045.
Det är dessutom oroväckande att regeringen utser Christoffer Fjellner till ny ordförande i Miljömålsberedningen. Fjellner är tidigare MUF-ordförande och europaparlamentariker, och känd för att ha grundat tankesmedjan EPHI (Environment and Public Health Institute) som bland annat sysslar med att slussa pengar från tobaksindustrin till youtube-debattören Henrik Jönsson. Oklart hur det främjar varken miljön eller folkhälsan.
Miljömålsberedningen behöver inte nya direktiv. Men Sverige behöver en ny klimatpolitik.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
