FARR: "Billström nonchalerar Europadomstolen"

Migrationsminister Tobias Billström (M) svarar nu på FARR:s kritik av den svenska flyktingpolitiken. Bortsett från att vi upplever det oroande att ministern som enda genomförd förbättring av flyktingpolitiken nämner den ökade möjligheten till arbetskraftsinvandring – som på inget sätt har med rätten till asyl att göra, vilket ministern rimligtvis vet – vill vi ta avstånd från ministerns försök att få det att framstå som att flyktingrörelsen vill att ”alla ska få stanna i Sverige”. Vad vi vill är att en flyktings rätt till skydd ska värnas. Vi är inte heller ensamma om vår kritik.

Sverige leder vanhedrande nog ligan av länder som dömts av FN:s kommitté mot tortyr, och i dagarna får Sverige stor kritik för sina utvisningar till Irak. Eftersom Billströms svar sammanföll med ännu en svensk tvångsutvisning till Irak i onsdags kan det få tjäna som exempel på svensk flyktingpolitik i dag. Onsdagens tvångsutvisning genomfördes trots stora protester och trots att ordföranden i Europadomstolen, Jean-Paul Costa, nyligen skrev ett förmanande brev till medlemsländerna i Europarådet. I klarspråk säger Costa att Sverige och de få andra europeiska länder som med tvång utvisar till Irak borde upphöra med detta tills domstolen har meddelat sitt beslut om utvisningarna är rimliga.

Av många anledningar är det beklagligt att Billström anser att Europadomstolens bedömning väger lätt. Delvis handlar det om en mängd mycket rädda människor som efter domstolens övervägande kanske skulle få stanna, men som utvisas innan bedömningen är gjord. Rimligtvis borde Sverige ta det säkra före det osäkra och avvakta, inte minst eftersom våldet mot utsatta minoritetsgrupper ökar. Tvångsutvisningarna är också beklagliga eftersom de är möjliga på grund av de krav på bevis om personlig förföljelse som Sverige ställer och som resulterar i att irakier utvisas från Sverige men inte från andra länder. Om FN:s flyktingkommissariat, UNHCR:s, handbok för prövning av asylsökningar skulle följas, så skulle inte tolkningen av “personliga skäl” vara så snäv. I stället skriver UNHCR: ”Dessa överväganden behöver inte nödvändigtvis baseras på den sökandes personliga erfarenheter. Det som exempelvis vänner, släktingar eller andra personer av samma ras eller sociala grupp har råkat ut för kan mycket väl visa att den sökandes fruktan att förr eller senare också bli offer för förföljelse, är välgrundad.” De irakier som utvisats med tvång från Sverige har haft sådana omständigheter, men de har inte bedömts tillräckligt relevanta.

Att Sverige väljer en så snäv tolkning av personliga skäl får inte bara fruktansvärda konsekvenser för dem som skickas tillbaka – varav flera tvingats fly igen till andra länder – det är också förvånande eftersom även EU:s skyddsgrundsdirektiv, som nu är svensk lag, tillåter att kraven på personliga skäl sänks i en situation där urskillningslöst våld förekommer. I Frankrike, Tyskland och i EU-domstolen i ett mål mot Holland har även det faktum att en person redan har utsatts för förföljelse eller övergrepp vägts in, vilket också borde gälla irakier i Sverige.

Avslutningsvis är det förvånande att en moderat migrationsminister nonchalerar inte bara FN:s bedömningar utan även Europadomstolens. Gösta Bohman, tidigare moderat partiledare, var en av dem som starkast argumenterade för att Sverige skulle erkänna Europadomstolen. Om sina motståndare sa Bohman: ”Man vågar inte ta risken att en oväldig domstol sammansatt av framstående europeiska jurister skulle meddela en fällande dom. (…) Det är ett uppträdande som är föga värdigt Sverige såsom ett land vilket är förkämpe för den internationella rättsordningens stärkande.” Bohman hade rätt då, och det är fortfarande föga värdigt Sverige att inte lyssna till den internationella kritiken. Det är mycket synd att hans partikollega Billström inte resonerar på samma sätt.

Frida Johansson Metso, orförande, Baharan Kazemi, sekreterare, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR).