På 70-talet och en bit in på 80-talet vilade ett romantiskt skimmer över svenskarnas syn på de nyanlända flyktingarna. De hade kämpat mot Pinochets diktatur eller flytt kriget mellan Iran och Irak. Det anordnades solidaritetsfester där latinamerikansk musik blandades med doften av persiskt saffransris och SFI-lärarna dansade kurdisk ringdans i full fart. Sedan kom 90-talskrisen och romantiken dog. Smekmånaden var över och flyktingarna var inte längre hjältar. De var till besvär, dyra om de levde på bidrag, irriterande om de “tog våra jobb”. Och sedan kom den europeiska flyktingpolitiken, med Dublinkonventionen och taggtrådsmurar.
Tjugo år senare har vi ett flyktingmottagande där människor från krigsdrabbade länder som Irak och Afghanistan frihetsberövas i Migrationsverkets förvar i avvaktan på att utvisningar kan verkställas. De betraktas som potentiella kriminella, eftersom de olovligen har tagit sig in i landet och nu ansökt om asyl. De straffas för att de är här, trots att de mest av alla vill ha fred i sitt hemland och trots att de mer än någon önskar att det hade funnits en laglig och säker flyktväg i stället för smugglarnas små fiskebåtar över Medelhavet.
FN, Amnesty International och asylrörelsen har riktat kritik mot utvisningen av ett tjugotal irakier i januari. Enligt UNHCR kom de från regioner där stridigheterna är så omfattande att inga asylsökande, och särskilt inte de från religiösa minoriteter, bör återsändas. Vår migrationsminister hänvisade till det rättssäkra systemet, där individuella bedömningar avgör varje asylsökandes öde. Det klingar ihåligt när vi precis har hört en av de förvarstagna berätta om sin vän, som utvisades med det förra flygplanet till Bagdad. Han sitter i dag i fängelse. Lika ihåligt klingar det att systemet är säkert, när vi känner till de många somaliska småbarnen, som inte får återförenas med sina föräldrar i Sverige, därför att det inte finns en fungerande passmyndighet i Somalia. Vad hjälper det att flyktingar får en individuell bedömning, om beslutsfattaren och domstolarna inte tar till sig av de internationella rapporter som finns gällande situationen i deras hemländer? Vad hjälper det att Sverige vill skydda barn mot trafficking, när vi i stället lämnar dem ensamma, utan föräldrar, i en krigszon? Rättssäkra bedömningar måste vara den grund som all myndighetsutövning i en demokrati bygger på, men när inga uppföljningar görs, finns risk för att gå vilse i en byråkratisk logik, där ingen tar ansvar för konsekvenserna.
I flyktingrörelsen strävar vi efter att hitta tillbaka till humanismen inom flyktingmottagandet i Sverige. Det behövs inget romantiskt skimmer, ingen ringdans eller exotisk mat. Lagparagraferna som vi har fungerar i många fall bra, om de kombineras med kunskap om länderna. Svenska myndigheter kan inte kräva att kristna irakier ska ta visitkort från sina kidnappare och skriftligen få nästa övergrepp bekräftat. Vi kan inte underkänna DNA-prov som bevis för släktskap, när det gäller personer som inte kan få ID-handlingar från sitt land. Det är att ställa orimliga beviskrav på människor som befinner sig i en utsatt situation.
När det kommer till mänskliga rättigheter, bör ingen prestige stoppa en stat från att säkerställa att principerna efterlevs. Vi uppskattade att Sverige gjorde om systemet, från utlänningsnämnden till migrationsdomstolarna, men när vi hamnar inför situationer där systemet inte täcker in behoven, måste migrationsminister Tobias Billström gå in och ta ansvar. Det åligger Sverige att säkerställa att en person inte utsätts för förföljelse eller tortyr vid ett återsändande. Det finns potential med ett europeiskt samarbete, om Sverige skulle gå i bräschen för att humanistiska ideal ska prägla flyktingpolitiken. Det skulle höja ribban från den skamligt låga nivå där den befinner sig i dag. Vi behöver stärka rättssäkerheten för asylsökande på riktigt. Vi behöver återinföra humanism och idealet om mänskliga rättigheter i flyktingpolitiken.
Baharan Kazemi, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
