Fattigdomen ska bekämpas – inte människorna

Åsa Petersen skriver från New York: Tiggeriförbud är en lika dålig idé i Sverige som på Manhattan.

Det är min första morgon i New York. Jag går längs Columbus Avenue på Upper West Side, så glad att återse mina favoritkvarter. I hörnet vid 70th Street möter jag den första personen som tigger. Han sträcker sin mugg mot mig och jag känner inte alls samma obehag som jag gör när det händer på Sveavägen i Stockholm eller på Storheden i Luleå. Först regerar jag knappt.

Varför? Förmodligen för att tiggeri, ur svenska ögons perspektiv, hör hemma i städer som London och New York. Vi är uppvuxna med berättelsen om Storbritannien och USA som socialt ojämlika länder. På samma sätt lever vi kvar i tron att Sverige är rena rama jämlikhetsparadiset. Därför skaver tiggeriet väldigt när vi möter det hemma, men inte på samma sätt här.

En majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeri, visar en ny undersökning som Novus gjort för TT. Sverigedemokraternas och Moderaternas väljare är mest positivt inställda till ett förbud.

Det överraskar inte. Moderaternas så kallade arbetslinje föder en människosyn som säger att den som inte kan försörja sig själv bär skulden för det – dagligen manifesterat i Försäkringskassans jakt på svårt sjuka människor. Sverigedemokraternas rasism vill inget hellre än kasta ut de EU-migranter som kommit till Sverige på senare år. De söker jobb i Sverige för att kunna försörja sina familjer i öst, men finner inget annat alternativ än att sträcka ut sina händer på gatan.

Både moderater och sverigedemokrater har föreslagit förbud mot tiggeri. Men viljan att städa bort tiggare kommer inte bara från höger och från rasister. Många människor får inte ihop bilden av Sverige med bilden av en tiggare. I stället för att se tiggeriet för vad det är – ett symptom på Europas djupa fattigdom och diskriminering – väljer alltför många att se de utsträckta muggarna på gatan som närmast ett hygieniskt problem för våra städer.

Att vända bort blicken – eller att kasta en fördömande blick – är betydligt enklare än att se samhällets gemensamma ansvar för människors misär.

Här i New York är tiggeri lagligt på gatan, men förbjudet i tunnelbanan, där tågoperatören MTA sätter sina egna regler och förordningar. Stadens nya polischef William J. Bratton har tagit i med hårdhandskarna mot ”brott” i tunnelbanan. Under årets första två månader har gripandena av tiggare och illegala handlare i t-banesystemet mer än tredubblats, rapporterar New York Times.

Bratton är av åsikten att lindrigare förseelser ska beivras för att förhindra grövre brott. Kritiker menar att rånare och våldsverkare kommer undan när polisen är upptagen med att jaga samhällets marginaliserade – de som försöker överleva genom att tigga.

I skuggan av debatten växer de sociala klyftorna i New York. Fler än någonsin, i genomsnitt över 53 000 personer, bor på stadens härbärgen varje natt, visar en ny rapport från New Yorks koalition för de hemlösa. Hemlösheten bland barn har ökat med hela åtta procent det senaste året. Anledningen sägs vara stadens katastrofala hemlöshetspolitik, försämrad köpkraft och ökande inkomstskillnader. En galopperande fattigdom som möts med fel åtgärder, helt enkelt.

Förhoppningen är att New Yorks nya borgmästare, demokraten Bill De Blasio, ska göra verklighet av sin utlovade jämlikhetspolitik. Hittills har han budgeterat rekordsummor till härbärgen.

– Vi kan bara hoppas att vi nu har en administration som arbetar för att lösa detta problem i stället för att göra det värre, säger Patrick Markee, analytiker hos hemlöshetskoalitionen, till The Guardian.

Fattigdom kan aldrig förbjudas. Tiggeriförbud är en lika dålig idé i Sverige som i New York. Människor som faller ner i fattigdom gör vad som helst för att överleva. Det tyder på styrka, inte på svaghet. Politiken måste se dessa människor som en resurs – som har rätt att existera på samma villkor som alla andra.

Det är fattigdomen som ska bekämpas. Inte människorna.