Det skakar och slamrar i den korrugerade plåten. Cariocafunkens stumma 808-trummor och hårdmixade stålfat får tusentals unga brasilianer att slunga händerna mot taket. Det är mer än bara musik – det är politiskt syre till ett land i omstöpning.
Dryga halvtimmen väster om Rio de Janeiro i favelaområdet Cidade de Deus, känt från filmen ”Guds stad”, vibrerar något i luften. En kletig oktoberkväll när värmen aldrig riktigt vill ge vika. Då, 2011, väckte polisens våldsamma räder mot unga i favelaområdena ilska. En ilska som kom att växa sig allt starkare.
Året innan fick Dilma Rouseff 56 procent av rösterna i presidentvalet. Beskedet från väljarna var tydligt: Den inslagna linjen under Lula Da Silva, med massiva investeringar i välfärdsprojekt, skulle fortsätta. Brasilien var Latinamerikas kursetta. Inflation i schack, låg arbetslöshet och ett robust banksystem. Medan resten av världen kollapsade under finanskrisen kunde Brasilien bygga ett frihetligare alternativ till Chávez auktoritära regim i Venezuela. Det skinande exemplet som väckte omvärldens avund och beundran. Och vem passade bättre än Rouseff, landets första kvinnliga president, att leda Brasilien vidare?
Allt skulle ju bli så bra. Men i dag fylls tevesändningarna inte av framgångsrika bostadsprojekt eller leende politiker. I stället syns utbrända bilvrak och glassplitter längs städernas avenyer. En kvarts miljon unga män och kvinnor – med musikanläggningar som megafoner – vänder sig mot en regering som tycks glömt bort dem. Lulas barn, Dilmas ungdomar, synar sprickorna i fogarna på det brasilianska reformprojektet.
Upprorets gnistor är flera. Något så enkelt som en höjning av bussavgifterna i Rio de Janeiro. Notan för fotbolls-VM nästa år, som sväller för varje vecka som går. En offentlig korruptionskultur som regeringen inte tagit på allvar. Dilma Rouseffs diffusa svar till demonstranter från kransarna av favelaområden i landets större urbana nav hjälpte knappast.
Den röda tråden går igen. Paris. Arabiska våren. Husby. Rio de Janeiro.
Det går inte längre att räkna med folkets stöd bara siffror och staplar ser fina ut på pappret. Möjligen gick det för tio år sedan, men inte i dag. Världen har förändrats i grunden. Unga människor, stärkta av det globala upprorets sammanflätade karaktär, kräver deltagande och makt. Politiker som slår dövörat till bestraffas omedelbart.
Kanske kunde allt varit annorlunda. Kanske kunde Rouseff ha varit den progressiva röst som förmått inkludera och kanalisera den frustrerade generationens röster. Och kanske finns ännu chansen. Men då krävs ett politiskt system byggt på ansvar och en regering som inkluderar den generation som använder adrenalinladdad underklassfunk för att höras.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
