Fega medier hotar demokratin

Journalistikens språkliga glidning är farlig eftersom den förminskar den eskalerande fascismen. 

I helgen tog organiserade fascister och nazister över hjärtat av Stockholm och misshandlade människor som råkar ha »fel« hudfärg eller utseende. Våldet fick än en gång makten över det offentliga rummet.

Lynchmobbens attacker  speglar en kedja av händelser där uttrycken blir allt våldsammare och ekot in i samtiden allt kusligare.

Samtidigt valde flera medier att använda förmildrande uttryck för att beskriva händelserna.

I TV4:s nyhetssändning förklarades attackerna som en “asyl- och regeringskritisk” demonstration. P1 beskrev det som en konfrontation mellan huliganer och motdemonstranter. Mobben av våldsamma rasister blir plötsligt »medborgargarden«.

Mönstret känns igen. Efter nazistattackerna i Kärrtorp undvek etablerade medier att kalla händelserna vid dess rätta namn.

Journalistikens språkliga glidning är farlig av flera anledningar. Dels bekräftar den en större trend, där främlingsfientlig propaganda impregnerat det offentliga samtalets ramar och innehåll. Dels förminskar och underskattar den en eskalerande fascistisk våldsspiral, som placerat demokratin i korselden.

Konsekvensen blir att våldet ses som en naturlig reaktion på flyktingkrisen. Undfallande medier bidrar därmed till en normalisering av en ideologisk masspsykos bland högerextremister.

Det är faktiskt en skam för journalistiken.

Våldet har sin självklara katalysator i Sverigedemokraternas agendasättande utspel och hot. Kent Ekeroth kallade i somras organiserade nazister för »en motståndsrörelse« och varnade för »Sveriges undergång«. Parallellen till hur Ny demokratis hatattacker mot flyktingar fyllde Lasermannen med en ideologisk kompass är uppenbar.

Att landets viktigaste mediekanaler väjer för verkligheten – av rädsla, feghet eller undfallenhet ­– är lika mycket en förlust för pressens uppgift som en seger för den organiserade fascismen. Journalistiken måste vara demokratins viktigaste värn, en motkraft när lögner och propaganda sprids som sanningar.

Mediernas uppdrag är inte att ducka för de svåra frågorna. Fascismen är den fria journalistikens antites. Våldets ideologi står i direkt motsats till värderingar om öppenhet och demokrati.

Mitt och många journalisters fackförbund, Journalistförbundet, måste aktivt ta ställning för och formulera en strategi för att motverka främlingsfientligt och fascistiskt inflytande. Detsamma gäller Publicistklubben, som har en unik och viktig position i att forma debatt och agenda.

Det är allvar nu. Det håller inte att fega ur och välja svepande och ursäktande formuleringar. Hotet från fascismen är inte en abstrakt, teoretisk möjlighet i en mardrömslik framtid. Mardrömmen är här. Har vi kraften att stå emot?