Fel att beskriva integrationen som helt misslyckad

Jesper Strömbäck Regeringen agerar alltmer som om en mer restriktiv och repressiv invandringspolitik är ett självändamål.

För första gången i modern tid har Sverige en regering som har en politik och retorik som inte kan beskrivas som något annat än fientlig till både invandring och invandrade. Gång på gång sägs det att invandringen ”måste” minska samtidigt som invandrade framställs som ett ”dom” som utgör en belastning för ”oss”. Återkommande skuldbeläggs de kollektivt, trots att de allra flesta – precis som alla andra – är helt vanliga hederliga människor som vill göra rätt för sig.

Regeringens devis tycks vara att ju färre som invandrar till Sverige, och ju fler som kan fås att återvandra, desto bättre. Ofta är det svårt att se var gränsen till Sverigedemokraterna går.

Det kommer att drabba en rad människor som inte på något sätt är ett integrationsproblem

Samtidigt ekar tystnaden från Socialdemokraterna.

Tidigare brukade regeringspartierna motivera den restriktiva politiken med att den var nödvändig för att förbättra integrationen, men i takt med att politiken har blivit inte bara mer restriktiv utan också repressiv har de alltmer släppt detta. Numera agerar de som om en mer restriktiv och repressiv invandringspolitik är ett självändamål.

Ett uttryck för detta är förslaget om att asylsökande inte längre ska få bo ute i samhället. I stället ska de tvingas bo i så kallade mottagningscentrum. Att det skulle innebära ökade kostnader för staten och kraftigt begränsa friheten för människor som inte har gjort något brott tycks inte spela någon roll. Och även om det inte sägs rätt ut tycks regeringen och Sverigedemokraterna se det som en fördel att det kommer att försvåra integrationen.

Ett annat uttryck för detta är att kravet för att man ska få arbetstillstånd nyligen höjdes från en månadslön på 13 000 till drygt 27 000, utan några övergångsregler eller någon hänsyn till de som fått arbetstillstånd med tidigare regler eller de arbetsgivare som är beroende av invandrad arbetskraft. Det kommer att drabba en rad människor som inte på något sätt är ett integrationsproblem, som gör viktiga insatser inom bland omsorg, service och försäljning, och som försörjer sig själva och betalar skatt.

Samtidigt är det ett faktum att Sverige behöver invandring, och att behovet kommer att öka. Trots tongångarna i debatten visar en rad studier nämligen att invandring innebär en samhällsekonomisk vinst. Invandring är också dessutom helt nödvändig för att motverka konsekvenserna av att den svenska befolkningen åldras och för att klara kompetensförsörjningen på den svenska arbetsmarknaden. Redan i dag har Sverige en historisk brist på arbetskraft, och det är en av de främsta utmaningarna för både det privata näringslivet och den offentliga sektorn.

Utan arbetskraft med lämplig kompetens kan företag inte producera, distribuera sina varor och tjänster och sälja dem, och utan arbetskraft med lämplig kompetens kan den offentliga sektorn inte tillhandahålla tjänster inom vård, skola och omsorg. Och utan invandring skulle Sverige lida av en ännu större brist på arbetskraft, med negativa effekter på bland annat företagande och ekonomisk tillväxt.

Samtidigt visar statistiken att  integrationen på arbetsmarknaden har förbättrats och att sysselsättningen bland utrikes födda är rekordhög. Numera har cirka 75 procent av alla utrikes födda i arbetsför ålder (20–64 år) sysselsättning. Det är i nivå med andelen inrikes födda i EU som helhet. Som bäst har det gått för män födda i Afghanistan, trots att de ofta har svartmålats.

Fortfarande finns en skillnad i sysselsättningsgrad mellan utrikes och inrikes födda, vilket är naturligt med tanke på att det tar tid att etablera sig och lära sig språket. Viktigare är att genomsnittstiden det tar för invandrade att komma i sysselsättning har sjunkit. Med tanke på några av de myter som sprids är det också viktigt att notera att det inte handlar om att det räcker med att arbeta en timme i veckan för att räknas som sysselsatt. Oavsett om det handlar om inrikes eller utrikes födda arbetar runt 97 procent minst 20 timmar i veckan.

Mot bakgrund av forskning och offentlig statistik finns det därför inga sakliga skäl att framställa invandring och invandrade som en belastning, eller att i svepande ordalag beskriva integrationen som misslyckad. Inte heller finns det några sakliga skäl för att bedriva en de facto rasdiskriminerande politik som gör det allt svårare för människor inte bara att invandra till Sverige utan också för invandrade att bo, leva och verka i Sverige. Inte bara humanitära och frihetliga argument talar för en öppnare och mer välkomnande migrationspolitik: om man värnar om svensk ekonomi, svensk arbetsmarknad och svensk välfärd gör även egennyttiga skäl det.

Fast det är klart: om man anser att människor med utländsk bakgrund som lever och verkar i Sverige per definition är ett problem spelar sådana argument ingen roll. Det finns ett ord för en sådan inställning. Det kallas rasism.

Jesper Strömbäck