debatt Med de digitala klyftorna följer också klassklyftorna. Och för oss som arbetar på biblioteken ägnas en allt större del av arbetsdagen åt hjälp med det som borde vara samhällets uppgift, skriver bibliotekarien Gustav Almestad.
Bland bibliotekarier är det sedan länge känt att samhällets digitalisering lämnat många utanför. I takt med att allt mer görs med självservice online, både inom privat och offentlig sektor, har biblioteket blivit en av få platser där personlig hjälp finns att få.
Det är vi som får visa hur man skriver ut ett kontoutdrag, hur man återställer ett lösenord, eller hur man hittar en fil som försvunnit på telefonen.
Det som förenklar allt för vissa har för andra blivit en ny tröskel, och för oss i biblioteken en ny arbetsuppgift. Jag har snart hjälpt andra att logga in på onlinebanker oftare än jag loggat in på min egen bank.
För oss är utmaningen ofta var gränsen går. Det kan börja som en självklarhet att hjälpa till. Vi erbjuder ju såväl lånedatorer som egna digitala tjänster för exempelvis lån av e-böcker. Där finns ett löfte om att service som ska leverera.
Men så visar sig dagligen glappet mellan dessa tjänster och många användares kunskaper, och leder ibland till en avgrund. Plötsligt har en snabb fråga om att skriva ut en flygbiljett från lånedatorn blivit till en halvtimmes hjälp att först återställa lösenordet till mejlen där biljetten finns, och sedan att visa hur en online-incheckning går till.
Nästa gång har en fråga om e-böcker lett till en föreläsning om vad en webbläsare är och varför man måste logga in på flera konton (lånekortet, Google-kontot, och Adobe-id för copyrightskydd) för att låna boken.
I likhet med hur vi blivit ställföreträdande fritidsgård blir vi också en extra socialtjänst med ökad belastning på en redan pressad arbetssituation.
Vår kompetens räcker inte för alla avancerade ärenden, eller för hjälpbehov som skulle kräva upprepade handledningar, helst en hel utbildning. Frågorna fortsätter ändå komma, och vi får höra att vi uttryckligen hänvisats till från andra organisationer.
I likhet med hur vi blivit ställföreträdande fritidsgård för sysslolösa ungdomar blir vi också som en extra socialtjänst och med ökad belastning på en redan pressad arbetssituation. Andra uppgifter och andra besökare blir lidande.
Men den stora frågan kan inte vara hur folkbiblioteken ska hantera detta inom nuvarande system. Problemets grund är samhället som förväntar sig att människor klarar sig själva trots brist på kunskap, erfarenhet, och dyr teknik.
Det handlar inte bara om äldre som »missat tåget«, många yngre söker också hjälp i biblioteket. Vi kan inte räkna med att problemet försvinner med tiden. Smartphonegenerationen har sina egna kunskapsluckor, skapade av de »enkla« system som suddar ut gränserna mellan appar och webbsidor, nedladdad fil och onlineresurs.
Snarare ser vi i praktiken en växande klassfråga, en form av stegrande ojämlikhet, där förenklingar för vissa skett på bekostnad av de som hamnar utanför. Inte bara krävs kunskap kring onlinetjänster, dessutom blir det svårare att använda många av dessa tjänster utan att först äga och förstå sig på en smart telefon.
Med straffavgifter och längre handläggning för dem med analoga vanor blir det alltså dyrare och svårare för redan fattiga att exempelvis söka en lägenhet eller få ut sin a-kassa, samtidigt som den med kunskap och pengar kan tillgodogöra sig allt smidigare lösningar för såväl privata tjänster som samhällsservice.
Satsningar på e-böcker tar större del av budget för färre lån, till de som har privilegiet att ta del av dem.
Skatteåterbäringen – nu ännu tidigare om du kan hantera en digital brevlåda! Satsningar på e-böcker tar större del av budget för färre lån, till de som har privilegiet att ta del av dem.
Det satsas alltså på dem som redan har, medan de digitala klyftorna ofta följer klassklyftorna.
Visioner från arbetet med nationell biblioteksstrategi rör gärna digitalisering, men sällan på allvar de som hamnar utanför. Diskussioner om källkritik och mediekunnighet i samhället hamnar också på nivåer långt över vad många klarar av.
Vi behöver ett nationellt kunskapslyft, tillgång till fortbildning för alla. För dem som inte kan lära sig allt själva behövs sedan en etablerad offentlig service. Kanske i anslutning till biblioteken, kanske som medborgarkontor, bara det tillåts kosta.
Vi behöver inte bara jämlik tillgång till information, utan också lika möjlighet att leva och delta i det här samhället.
Gustav Almestad är bibliotekarie.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
